DEVUERAD de1vɯe4rad l. dev1-, l. -u- l. (närmande sig fr. uttal) -ω-, l. -e3rad2 (devuèradd Dalin), p. adj.; adv. -T.
Ordformer
(vanl. skrifvet devouerad)
Etymologi
[efter fr. dévoué, p. pf. af dévouer, under inflytande af lat. devovere (se DEVOT) bildadt af dé- (motsv. lat. de-) o. vouer, helga, göra löfte om, till vœu, löfte (jfr VOTUM)]
(numera knappast br.) som är (regent l. högtställd öfverordnad) oinskränkt hängifven l. underdånig; som uttrycker l. vittnar om oinskränkt hängifvenhet l. underdånighet; oftast närmande sig bet. af servil l. krypande; jfr DEVOT 2. Den af de ”devouerade” ledda tidningen Granskaren, hvars uppdrag var att bekämpa oppositionspressen. Warburg Richert 1: 164 (sannol. e. handl. från början af 1820-talet). Devuerade sånger (ljödo) till hans (dvs. kejsarens) ära. Palmblad Nov. 1: 183 (1840). Devuerad. Hängifven, underdånig. Konv.-lex. (1858). (Prosten K. G. Berlin) komprometterade .. sig icke (vid behandlingen af frågan om krigsrustningarna 1848) genom så fanatiskt devouerade yttranden, som dem vissa andra vid detta tillfälle läto falla sig till last. Crusenstolpe Medalj. 423 (1864). — i oeg. anv. (Man kom) till en gata, nog devuerad att kalla sig Kungsgatan. Almqvist Am. H. 2: 174 (1840).
