DIAGNOSTIKER di1agnos4tiker l. —302, m.||ig.; best. -n; pl. =, äfv. (med lat. pl.) diagnostici -gnos4tisi l. —302.
i sht med. person (i sht läkare) som egnar sig åt l. är erfaren i diagnostiken (se d. o. 1); jfr DIAGNOST. En fin, god, dålig diagnostiker. I alla tider hafva de lyckligaste läkare varit de bästa diagnostiker. Swartz Sobernheim III (1839). G. Dalin (1871). Ekbohrn Främ. ord (1904).
