DIAKONIK di1akoni4k l. -kå- l. -kω-, äfv. 0104, r.; best. -en.
Etymologi
[efter t. diakonik, bildadt af T. Schäfer (se Handb. d. theol. Wissenschaften 4: 520 (1890)) efter mönster af motsvarigheterna till sådana ord som KATEKETIK,HERMENEUTIK]
teol. benämning på den gren af praktiska teologien som handlar om diakonien (se d. o. 1). Diakonikens begrepp och ställning i det praktiskt-teologiska systemet. Holmström Kyrkl. fattigv. 249(1892; rubriktitel). Dens. Församlingsv. 57(1898).
