DIALYS di1aly4s, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t. o. fr. dialyse, eng. dialysis, af gr. διάλυσις, upplösning, åtskiljande, vbalsbst. till διαλύειν, upplösa (i sina delar), af διά, itu, isär, åtskils (jfr DI-) o. λύειν, lösgöra, lösa (se d. o.); jfr ANALYS]
1) [jfr motsv. anv. i d., t., fr. o. eng.; ss. term i denna bet. infördt (liksom dialyse, v., dialyser o. dialytic) af den eng. kemisten T. Graham (se Philos. trans. 1861, s. 186)] kem. benämning på (en metod för) åtskiljandet af kristalloida ämnen i en lösning från kolloida förmedelst de förras diffusion (osmos) gm en vägg af djurhinna, pergamentpapper l. dyl., gm hvilken lösningen skiljes från (l. står i beröring med) rent vatten (se vidare under DIALYSATOR); i ngt utvidgad anv.: diffusion gm en porös, hinnartad vägg. Förh. v. sv. läk.-sällsk. sammank. 1862—63, s. 43. Dialysen spelar en mycket vigtig roll i de lefvande organismerna, inom hvilka safterna helt och hållet eller delvis spridas genom dialys. Cleve Kem. handlex. 89 (1883). Rosenberg Oorg. kemi 43 (1888). Ahlberg Farm. tekn. 151 (1899).
2) [jfr motsv. anv. i d.] bot. benämning på det slags abnormitet l. missbildning som består däri att till samma krets hörande växtdelar, t. ex. foderblad, kronblad, ståndare, pistiller, hvilka hos en växt under normala förhållanden äro sammanvuxna, uppträda ss. åtskilda. 2 NF (1906).
