SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
DIDAKTIKER didak4tiker l. 0302, m.||ig.; best. -n; pl. =.
Ordformer
Etymologi
[jfr t. didaktiker, fr. didactique, nylat. didacticus; se för öfr. nedan under 1 o. 2]
1) [jfr motsv. anv. i t. o. bet. läromästare, lärare i nylat. (Ratich, 1635), substantivering af didacticus, adj. (se DIDAKTISK)] (föga br.) pedag. motsv. didaktisk a: teoretiker l. författare på didaktikens område (se DIDAKTIK 1). G. Dalin (1871). J. Gerdin i Ped. tidskr. 1897, s. 103. 1600:talets store didaktiker var Amos Comenius. Ottelin Herbart. hist.-underv. 15 (1908).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. fr., substantivering (kanske med förebild i nylat.; jfr under 1) af det adj. som behandlas under DIDAKTISK, l. direkt bildadt till det mot DIDAKTIK svarande sbst. efter mönstret af ä. ordpar ss. fr. lyrique, lyrik: lyrique, lyriker] motsv. DIDAKTISK b: didaktisk författare l. skald. Hammarsköld Ast 44 (1810). Reflexionens öfvervigt gjorde honom (dvs. Fahlcrantz) till didaktiker. C. R. Nyblom i Sv. lit.-tidskr. 1866, s. 264. Áratos, den hellenistiska tidens främste didaktiker. Schück Världslitt. hist. 1: 267 (1899).
Spoiler title
Spoiler content