DILETTANTISM dil1etantis4m l. di1-, l. -ät- (dilättannti´ssm Dalin), r. (m. Dalin(1850), Kindblad(1870), Wenström o. Jeurling(1891)); best. -en.
Etymologi
[jfr t. dilettantismus (Goethe (1799)), eng. dilettant(e)ism, fr. dilettantisme, afl. af de under DILETTANT, sbst., nämnda orden]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara dilettant (se d. o. 2); dilettantmässigt sysslande (med konst l. vetenskap o. d.); jfr DILETTANTERI,DILETTANTSKAP.Den musikaliska dilettantismen är i Wien stigen till en hög virtuositet. Beskow Vandr. 1: 229(1820, 1833). Dyrkar vetenskapen andra gudar än .. (sanning o. rättvisa), så skola dilettantismen och godtycket snart förhäfva sig öfver lärdomen och forskningen. Fries Bot. utfl. 1: 271(1843, 1853). Vår dilettantism i nordisk fornforskning öfvergick i sinom tid till verkligare historiska studier. Geijer I. 2: 296(1845; om ’göterna'). En ytlig .. dilettantism. C. F. Bergstedt i Frey 1850, s. 110. Jag fann .. (förslaget till förbundstraktat) vara foster af en omogen politisk dilettantism. De Geer Minnen 1: 266(1892). (Den germanska mytologien är) ett fält, där dilettantismens ogräs frodas vid sidan af vetenskapens kulturväxter. Noreen Spr. stud. 1: 20(1895). Klandervärd är dilettantismen blott då, när den vill gälla för äkta konst. Cederschiöld Ordlekar 222(1907, 1910).
