DILETTERA dil1ete4ra l. di1-, l. -ät-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr t. dilettieren, bildadt till dilettant efter sådana ordpar som debütant : debütieren]
(i sht i Finl., föga br.) = DILETTANTERA.Diletterande förmågor. Runeberg 6: 265(1832). G. Dalin(1871). Icke diletterar man, då man skrifver såsom Tegnér. Runeberg(1874) hos Strömborg Runeberg 3: 159. NF(1880). I Helsingfors var en halft diletterande autodidakt, (målaren) Magnus von Wright. Finland 329(1893).
Anm. I sin öfv. af Goethes Faust(1876, 1878) återgifver Rydberg (s. 229) originalets ordlekande dilettieren ’förnöja, roa' (efter it. dilettare) likaledes med dilettera. Att G. Dalin(1871) upptager samma bet., bevisar intet för sv. språkbruk.
