SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1916  
DISKVALIFIKATION dis1kvalifik1atʃω4n l. -aʃ-, l. 01—, r.; best. -en, hvard. i mellersta o. norra Sv. äfv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr skrifvet disqualification)
Etymologi
[jfr t. o. eng. disqualification, fr. déqualification]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (mindre br.) frånvaro l. förlust af de egenskaper (kvalifikationer) som göra ngn behörig l. berättigad l. kompetent till ngt; jfr DISKVALIFICERA 1. G. Dalin (1871). NF (1880). Ekbohrn Främ. ord (1904).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] sport. motsv. DISKVALIFICERA 2: uteslutning; obehörighetsförklaring. Idr. bok 1: 105 (1905). Diskvalifikationen hindrade honom .. att deltaga i semifinalmatchen (i fotboll). GHT 1913, nr 250, s. 9.
Ssgr: DISKVALIFIKATIONS-BESTÄMMELSE100103~ l. 010103~0200. Täflingsregler f. allm. idr. 1907, s. 6. PT 1912, nr 71 A, s. 2.
-GRUND~2. Den orsak, som starkast decimerar väljarkåren, är de oguldna utskylderna ... Denna diskvalifikationsgrund drabbade i betydligt högre grad städerna än landsbygden. Sv:s off. stat., Riksdagsmannavalen 19091911, s. 32. —
-TID~2. B. inträder i laget sedan hans diskvalifikationstid i dag utgått. GHT 1913, nr 250, s. 9.
Spoiler title
Spoiler content