DISPOSITIV dis1pωsiti4v, äfv. -po-, sällan -på-, l. 01—, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr dan. o. t. dispositiv, eng. dispositive, fr. dispositif, af mlat. dispositivus, förberedande, till lat. dispositus, p. pf. af disponere (se DISPONERA; jfr särsk. d. o. 6 b)]
jur. som innehåller en bestämmelse, föreskrift l. anordning; särsk. om sådana rättsregler som tillämpas endast för det fall att parterna ej gm särsk. rättshandel annorledes ordna sitt inbördes förhållande; äfv. (i sv. processförfarande) om sådana processförutsättningar som det ankommer på part att göra gällande. G. Dalin (1871). Afzelius Rätteg. i tvist. 23 (1882, 1886). De ojämförligt flesta af obligationsrättens regler .. äro .. gifna blott för de tillfällen, då parterna icke själfva genom öfverenskommelse bestämt annorledes. Dessa rättsregler kallas dispositiva, i motsats till de absolut bindande, som parterna icke äga frångå. Björling Civilr. 118 (1907). Processförutsättningarna indelas i absoluta och dispositiva. De förra äro sådana omständigheter, som ovillkorligen, oberoende af hvad part i sådant afseende yrkar, måste vara för handen ..; de senare ankommer det på part att göra gällande. 2 NF 22: 314 (1915).
