SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1916  
DISPUTERLIG, adj.; adv. -IGEN (i ssgn ODISPUTERLIGEN).
Ordformer
(disputerligh Lex. Linc. (1640); disputerlig(h)it(t) (n.) RA 1: 618 (1552), Fin. urk. II. 1: 81 (c. 1595), Sylvius De Mornay Rel. vissh. 169 (1671, 1674) m. fl.)
Etymologi
[jfr holl. disputeerlijk, ä. t. disputerlich (Luther)]
(†) = DISPUTABEL. När the kiättare och falska lärare en artickel effter then andre anfechta och disputerlige göra. Sv. synodalakter 2: 50 (1586). Så är och disputerlighit, Om thet barn, som föddes för än fadhren edlades, må ärfwa sins fadhers Adelighe dignitet. Girs Edelh. B 2 b (1627). Der någon disputerlig affkortning finnes, som dhe haffue tuiffuelsmål om, dhenn skall Bokhållaren Annotere. Saml. af instr. f. landtreg. 393 (1628). (Ett påstående i en afhandling af Savigny) rör .. en temligen disputerlig punkt. Geijer I. 4: 33 (1822). Den disputerlige Riksgränsen. Bonsdorff Kam. 707 (1833). — särsk. i förb. göra ngt disputerligt, göra ngt stridigt. Om någon studerande kom in, som hade Russin och Mandel hos sig, var .. (Linnés sjubb) straxt i fickan, giorde egendomen disputerlig, och med våld utpantade densamma. Linné i VetAH 1747, s. 280.
Spoiler title
Spoiler content