DISTAL dista4l, adj.; adv. -T.
Etymologi
[liksom t. distal af eng. distal, bildadt (af J. Barclay (1803); se Murray (under proximal)) ss. motsats till proximal (se PROXIMAL) af lat. distare, befinna sig på afstånd, vara aflägsen (se DISTANS)]
längst bort belägen, mest aflägsen (från ett centrum).
a) anat. o. odont. C. Rosander i Skand. tidskr. f. tandläk. 1887, s. 21. Proximal betecknar ett läge närmare kroppens centrum, distal utmärker en punkt mera aflägsen därifrån. Handen är sålunda en distal del af öfre extremiteten i förhållande till den proximala underarmen. Müller Lärob. i anat. 8 (1905). Munspegeln .. möjliggör okulär undersökning af ytor å linguala och distala partierna af tänderna. Welin Tandfylln. 90 (1913).
Ssgr (till b): DISTAL-FOT03~2. Utmed skansens distalfot löper en blockstensgördel. V. Tanner i Fennia XXIII. 3: 74 (1906; i fråga om en viss randterrass). —
-ÅS~2. De märkliga, utpräglade åsryggar, som .. utgå från den distala terrasskanten .., torde lämpligast kallas för distal-åsar. G. De Geer i Geol. fören. förh. 1905, s. 118.
