DIVERGENT di1värgän4t l. div1-, l. -ær- l. -er-, ngn gg -jän4t, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. divergent, af nylat. divergens (-ntis), p. pr. till divergere (se DIVERGERA). — jfr KONVERGENT]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (i sht i fackspr.) divergerande (se DIVERGERA 1slutet), spridd l. utlöpande l. aflägsnande sig i olika riktningar; jfr DIVERGENS 1. A. Key i Lärov.-kom. bet. 1884—85, III. 1: 194. Ett strålknippe kallas divergent, om strålarna gå i riktning från en punkt och därför alltmera skilja sig från hvarandra. Moll Fys. 4: 43(1901).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] mat. om serie: som icke har ngn ändlig o. bestämd summa; jfr DIVERGENS 2, DIVERGERA 2. Sturtzenbecher Ing.-lex.(1805). En oändlig geometrisk progression är .. en konvergent, divergent eller indeterminerad serie, allteftersom qvoten är numeriskt < 1, numeriskt > 1, eller = — 1. Björling Alg. anal. 26(1866). Möller Alg. 2: 99(1892).
3) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (mindre br.) divergerande (se DIVERGERA 3slutet), skiljaktig; af skiljaktig l. olika mening; jfr DIVERGENS 3. Meningarna voro divergenta. Gynther Conv.-handlex.(1846).
