DIVINATION di1vinatʃω4n l. div1-, l. -aʃ-, l. 01— (- -tschón Dalin), r. (f. Dalin (1850)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr holl. divinatie, t., eng. o. fr. divination, af lat. divinatio (-ōnis), af divinare (se DIVINERA)]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] kulturh. eg.: gudomlig ingifvelse; utrönande af ngt fördoldt (särsk. framtiden) gm öfvernaturliga, rituella l. magiska medel, drömmar osv. B. Höijer i Litt.-tidn. 1795, s. 375. Det slags divination, som .. lugnt och nyktert söker att ur vissa yttre tecken, till exempel fåglars flykt, offerdjurens inälfvor o. s. v. utleta gudarnes vilja. Rydberg Kulturh. förel. 2: 31 (1885). — jfr DRÖM-DIVINATION.
2) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng., fr. o. lat.] aning, gissning, anings- l. gissningsförmåga, intuition; äfv. om inblick i ett saksammanhang l. om förkänsla af kommande tilldragelser, vunnen gm skarpsinnig tolkning o. kombinering af föreliggande fakta. Lyceum 2: 16 (1811). Jag .. (är) öfvertygad, att det är skalden Schiller, som genom snillets divination och makt sannast framställt den verklige Wallenstein. Geijer I. 2: 130 (1832). Vårt slägtes tidigaste aningar eller divinationer om de jordiska tingens ursprung. C. G. Styffe i Frey 1850, s. 390. (Boken) vittnar på åtskilliga ställen om god intuition, ja divination i mening af gissningsgåfva, när det gäller att få fram de olika dragen i en underbart sammansatt personlighet. C. D. af Wirsén i PT 1911, nr 70 A, s. 3.
Ssgr: (1) DIVINATIONS-FORM, pl. -er. Den profetiska drömmen var .. blott en af de mångfaldiga divinationsformer, hvilka sedan uråldriga tider varit i bruk. Rydberg Kulturh. förel. 2: 20 (1885). —
-FÖRMÅGA. [jfr t. divinationsvermögen]
