SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
DOGE 4ʃ (motsv. uttalet i fr.) l. 4dje (motsv. uttalet i it.), stundom 4l. 4g (dåg Weste), m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(dogue Swedenborg (: doguen, best.). dog Crusenstolpe Tessin 5: 41 (1849), Klint (1906). dodje Rydberg Kulturh. förel. 6: 385 (1888: dodjen, best.))
Etymologi
[liksom d., holl., t., eng., fr. o. it. doge af venetianska doge, sidoform till it. duce, af lat. dux (ack. ducem), anförare, i mlat. äfv.: hertig (eg.: härförare), af ducere, leda, föra (jfr EDUCERA)]
benämning på statsöfverhufvudet i de gamla italienska republikerna Venedig o. Genua. Doguen (i Genua) som altid är i rödt intil skorna, och på 2 åhr intet får gå ut. Swedenborg Resebeskr. 95 (1739). I spetsen för .. (Venedigs) härskande aristokrati stod en för lifstiden vald doge. Boëthius Kulturh. öfvers. 117 (1906).
Ssgr: DOGE-MAKT. Aristocraterne (i Sverge under Karl XII:s regering hyste den) .. afsigt vid yppande tillfälle, att då få en Regent med Doge makt. HSH 7: 256 (c. 1750).
-PALATS(ET).
-VÄRDIGHET~200 l. ~002.
Afl.: DOGARESSA, f. [af it. dogaressa] benämning på en doges gemål. Hallström Bianca Cap. 20 (1900). bildl. Min själs dogaressa(!) Snoilsky 1: 9 (1869; i dikten Venezia).
Spoiler title