DOLMA dol4ma l. dol3ma2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äfv. DOLM dol4m, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. Anm. Den vanl. böjn. har varit sg. dolma, pl. dolmar; ofta användes ordet ss. pl. tantum: dolmar, stundom ss. sg. tantum: dolma.
Etymologi
[af turk. dolmá, fyllning, fylld l. färserad rätt i allm.; japrák dolmasí, köttfärs i vinblad, lahaná dolmasí, köttfärs i kålblad. Ordet är påvisadt rätt tidigt i sv., där det blifvit ett fullt folkligt ord. Då det icke synes hafva fått ngn spridning i de öfriga europeiska kulturspråken (det saknas i ordböckerna o. är anträffadt bl. i skildringar från Österlandet samt ett par ggr i kokböcker: Univ.-lex. d. kochkunst (1881: Dolmas, türkische), Hagdahl Kok. 729 (1879: Dolmas de chou à la turque), alltså båda ggrna med tillägg som betona rättens exotiska karaktär), är det rätt frestande att antaga att ordet kommit till Sv. direkt från Turkiet, möjl. med Karl XII:s följeslagare i detta land l. med hans orientaliska fordringsägare som uppehöllo sig i Sv. 1716—32]
maträtt bestående af köttbullar, ofta med risgryn, hvilka insvepts i vinblad l. (numera nästan alltid) i kålblad; i sg. äfv. om hvarje särskild köttbulle; i pl. ofta koll. om maträtten. Warg Bih. 26 (1765; i sg. om rätten). Emin Effendi åt Dolma med handen, och Ris-soppan med en träsked. Björnståhl Resa 5: 72 (1777). Små dolmar af köttfärs, inlindade i kålblad. Hagdahl Kok. 173 (1879). En långpanna smörjes med smör, dolmarna radas däri och stekas ljusbruna i ugn. Montell Den unga frun 68 (1898). — jfr KÅLDOLMA.
