DOLMETSCH dol4~mät1ʃ, m.; best. -en; l. DOLMETSCHER dol4~mät1ʃer, m.; best. -n; l. DOLMETSCHARE dol3~mät2ʃare, m.; best. -en l. -n.
Ordformer
(dolmetsk C. Piper (1712) i Hist. handl. XXI. 1: 197; tollmetsch L. Tursenius (1713) i Karol. krig. dagb. 8: 271. dolmesker 2 Sv. biogr. lex.)
Etymologi
[af t. dolmetsch (resp. dolmetscher, afl. af det till dolmetsch bildade verbet dolmetschen), motsv. mht. tolmetsche, tolmetze, tulmetsche, gm förmedling af magyariskan l. ngt slaviskt språk lånadt från turk. tilmáč. Jfr Kluge Etym wb. (1915)]
(numera bl. ngn enstaka gg i skildring af äldre l. österländska förh.) öfversättare, tolk. Dolmesker uti det italieniske, fransösiske och engelske språket. 2 Sv. biogr. lex. 1: 658 (cit. fr. 1617). Dolmetschern wiid (ottomaniska) Porten seing(n)iör Maurocordato. S. Agrell (1710) i Karol. krig. dagb. 5: 118. Ingen af oss förmådde (vid afskedet) tala för gråt, utan måste efteråt öfverlämna pennan at vara vår dolmetsch. Dahlberg Lefn. 24 (c. 1755; uppl. 1911). Konungen .. befallde Grothusen att vara dolmetscher. Heidenstam Karol. 2: 164 (1898; arkaiserande). Fröding Reconvalesc. 29 (c. 1908: dolmetscharen; i scen från Österlandet).
