DRUMLIG drum3lig2, adj. -are. adv. -T.
klumpig o. vårdslös, oskicklig o. tafatt (i sina rörelser); fumlig; lunsig; tölpig, tölpaktig, ohyfsad (i uppträdandet); stundom: sölig, senfärdig, glömsk o. d. Laga at Kusken, / Den drumliga slusken, / Skyndar sig i fullt fläng. Lenngren (SVS) 1: 415 (1792). När så trollpackan skulle skjuta honom in i ugnen, skickade han sig mycket drumlig. SvFolks. 18 (1844). Ida vände sig bort, ond öfver sin hjeltes drumliga uppträdande. Strindberg Hems. 88 (1887). Hans stundom rent af drumliga taktlöshet, hans upprörande brist på finkänsla. SvTidskr. 1894, s. 125. Det lärer vankas moderlig aga (af isbjörnshonan), om vederbörande unge skulle vara nog drumlig att släppa ett godt byte ur ramarne. VL 1895, nr 70, s. 3. För att vara mer naturlig i sitt sätt, bemödade han sig gå och stå drumligt och bredbent. Heidenstam Skog. 228 (1904).
Afledn.: DRUMLIGHET, r. l. f. Kristiania studentförenings ordförande (hade) begått den drumligheten att adressera telegrammet till Upsala studenter till — Stockholm. GHT 1896, nr 261 A, s. 2. Ett plötsligt uppenbart misstag, en drumlighet eller fumlighet blir omedelbart löjlig. Wrangel Dikten 162 (1912).
