DRUNT, sbst.1, l. DRUNTER, m.; best. -ten; pl. -tar.
Ordformer
(drunt Serenius (1741), Wennerberg (1861) hos Taube Wennerbg 2: 243 (: öfverdrunt; kanske dock till DRUNT, sbst.3). drunter Spegel 287 (1712))
(†) mansperson som är långsam o. sölig af sig, som går o. slår dank o. d.; drönare, dagdrifvare, lätting. Man borde fördrifva de många druntar, som ligga och præceptorera här i staden (Sthm) och gå för lik. Sjöstrand MariaSk. 63 (cit. fr. 1657; om ’driftepräster', studenter, gamla djäknar o. d.). Drunt .. långsam gloop. Spegel (1712). En drunt (lat gåsse eller dräng). Lind (1749). — jfr ÖFVER-DRUNT.
