DRÖS drø4s, sbst., i bet. I m.||ig., i bet. II n.; best. ss. m.||ig. -en, ss. n. -et; pl. (i bet. I) -ar.
I. [jfr sv. dial. dröss (Skåne), dröse (Blek.), senfärdig karl] (starkt bygdemålsfärgadt, föga br.) motsv. DRÖSA, v. I 2: senfärdig l. trög person, sjask, våp; jfr DRÅSE II. Gack, gack, Jungfrw Fuit och mödomlöösz, / Titt förgylta slaggfaat, wåp, tooka och dröösz. Chronander Bel. E 7 b (1649). Jag tycker det är tråkigt, att åka på bondkärra och hafva en drös vid sidan. Almqvist Går an 113 (1839).
II. motsv. DRÖSA, v. I 3: fall (tätt o. rikligt af småpartiklar). Förutom ljudet af hackan och dröset af nedfallande kolstybb, hör man ingenting (i kolgrufvan). Steffen BrittStröft. 86 (1895).
