DUA dɯ3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[afledn. af DU; jfr d. dut(t)e, t. dutzen, fr. tutoyer]
säga du till (ngn), kalla (ngn) för du; äfv.: vara du med (ngn). Vi ha duat hvarandra, så länge jag kan minnas. Rektor S. duade till och med gymnasisterna. Tå lade Jakop .. sigh vthj Sanders saak, påckandes .. på Hans Bogge med dwande, hutande och annatt. BtÅboH I. 2: 150 (1625). Hon .. duade sin mor. Strindberg TjqvS 1: 158 (1886). God ton torde .. fordra, att sjukvårdspersonalen icke ”duar” patienterna. Svenson Sinnessj. 114 (1907).
SAOB
