SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
DUBBELHET dub3el~he2t, äfv. 40~1, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 2 a) -er.
Etymologi
[till DUBBEL, adj.; jfr d. dobbelhed, holl. dubbelheid, t. doppelheit]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara dubbel; särsk.
1) motsv. DUBBEL, adj. (1 o.) 2; ofta: dualism (se d. o. 2); äfv. mer l. mindre konkret. (Föreställningarnas) skiljaktighet .. uppkommer af någon hemlig dubbelhet i sjelfva tankans föremål. Leopold 5: 24 (1801). Ett fall av personlighetsklyvning, där den psykiska dubbelheten tager kroppslig form. Bjurman Poe 424 (1916).
2) motsv. DUBBEL, adj. 5.
a) (föga br.) motsv. DUBBEL, adj. 5 a: tvetydighet, oklarhet. Motsägelser och dubbelheter .. behärska .. (O. v. Dalins) åskådning. Levertin Gest. 8 (1903).
b) motsv. DUBBEL, adj. 5 b: falskhet, opålitlighet; tvetalan. Rademine Knigge 2: 168 (1804). (Lovisa Ulrika) klagade öfver .. (äldste sonens) dubbelhet och förställning. Odhner G3 1: 262 (1885).
Spoiler title
Spoiler content