SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUNA 3na2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. dune; till DUN, sbst.1]
1) tr.: förse l. bekläda med dun. Ju bättre Gåsan fiädrar och dunar sitt bo, ju bättre plär det lyckas (med kläckningen). Dahlman Reddej. 109 (1743). SAOL (1900). — särsk. (numera mindre br.) i p. pf. dunad i adjektivisk anv.: dunbeklädd, dunig. (Fåglarnas) små dunade halsar. Leyoncrona (c. 1685) i SvLittH 1: 299.
2) (föga br.) refl.: plocka af sig dun? (Hönan) dunar sigh och släpper Fiädrar fram på Bröstet, at hon thes bättre kan wärma sina Egg. IErici Colerus 2: 177 (c. 1645).
3) intr.: fälla l. släppa dun. Gässen (förorsaka) genom sit dunande i ängar, kreaturen, som komma at äta af det dunblandade höet svulnader och sjuka i kroppen. Dahlman Humleg. 125 (1748).
Särsk. förb.: DUNA IFRÅN10 04. till 3. Duna ifrån sig. SAOL (1900).
DUNA NER10 4. till 1: göra att (ngt) blir mer l. mindre täckt med dun; äfv. refl. Nordforss (1805).
Spoiler title