SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DUNS dun4s, sbst.1 o. interj.; ss. sbst. r. l. m. l. (i sht i abstrakt anv.) n.; best. ss. r. l. m. -en, ss. n. -et; pl. ss. r. l. m. -ar ((†) -er Levertin Småmynt 55 (1883)).
Etymologi
[till DUNSA, v., l. ljudhärmande ordbildning]
(i sht hvard.)
I. sbst.
1) motsv. DUNSA, v. 1: doft ljud (af ngt tungt som faller), dof smäll. Bellman 3: 165 (1769, 1790). (Julbocken) stångade kvinnorna i knävecken, så att de satte sig med en duns i halmen. Heidenstam Folkung. 2: 133 (1907). (Han) hör dunset af älgarnas tunga tramp. Knöppel SvRidd. 140 (1912).
2) (mindre br.) motsv. DUNSA, v. 2: (doft ljudande) slag l. fall l. puff l. stöt. Lind (1749; under stoss). Nyblom Twain 2: 5 (1874). Äntligen lyckades han ge en så behändig duns åt Pelham att denne trillade under broräcket. Dahlbäck Åbergson 263 (1914). — jfr HJÄRTE-DUNS.
II. ljudmålande interj. Topelius Läsn. 7: 94 (”91”) (1889, 1891). Duns, där föll .. (katten) ned midt i (höns-)flocken. Lagerlöf Länk. 199 (1894).
Spoiler title