DYNAMIK dy1nami4k l. dyn1-, r. (m. WoJ(1891); f. Heinrich(1814), Lundell); best. -en.
Etymologi
[jfr dan. o. t. dynamik, eng. dynamic(s), fr. dynamique, adj. o. sbst., till gr. δυναμικός, adj. till δύναμις, kraft, till gr. δύνασϑαι, vara i stånd, vara mäktig]
1) fys. del af fysiken som behandlar kroppars rörelse o. därvid verkande krafter; oftast motsatt: statik. D'Alembert Afh. om de lärdas umg. 96 (1774). 2UB 2: 7(1901). — stundom om del af annan vetenskap som sysselsätter sig med rörelse l. krafter. Befolkningslärans .. dynamik. Fahlbeck Ad. 1: 5(1898). Vårt lands endogena dynamik, d. v. s. de underjordiska faktorernas verksamhet vid landets bildning. Kjellén SvGeogr. 27(1900). — jfr FARMAKO-,HYDRO-DYNAMIKm. fl.
