SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2006  
TON 4n, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -er (Schück VittA 1: 141 (i handl. fr. 1629) osv.) ((†) -ar Dahlstierna (SVS) 116 (1698)).
Ordformer
(ton (th-, -oh-, -oo-) 1558 osv. tone 1558 (i rim))
Etymologi
[fsv. ton; motsv. ä. d. ton, fvn. tónn, ton, (högt) ljud, mlt. tōn, mnl. toon (nl. toon), mht. tōn (t. ton) (jfr äv. fsv. tone, tona, d., nor. tone, fvn. tóni, mnl. tone, meng. tone (eng. tone)); av lat. tonus (varav äv. fr. ton), av gr. τόνος, spänning, sträng, ton m. m., till den rot som äv. föreligger i TÄNJA. — Jfr ATONI, AVTONA, BETONA, DETONERA, DIATONISK, INTONERA, SYN-TON, TONA, v.2, TONAL, TONEM, TONER, TONETT, TONIKA]
1) (†) tonus. Ekblad 406 (1764). Tholander Ordl. (1872).
2) ljud (se LJUD, sbst.1 2) av bestämd höjd (se d. o. 8) o. kvalitet framkallat av regelbundna svängningar hos en ljudande kropp o. vanl. bestående av grundton med övertoner, särsk. om sådant ljud uppfattat ss. rent l. välklingande; särsk. mus. om vart särskilt sådant ljud ingående i visst tonsystem (förr särsk.: tonika); äv. allmännare, dels om följd av toner (se särsk. c, g), dels om ljud; äv. mer l. mindre bildl. Min bror sjunger bra, men själv kan jag inte ta en ton. Solisten höll ut den höga tonen länge. Från orgelläktaren hördes djupa toner. Den sista tonen dog bort. Schroderus Dict. 102 (c. 1635). Fastän ett Musicaliskt stycke går ur en visz Thon, som begynner och sluter, så wiker ändå ett sådant stycke i åtskilliga andra thoner, och merendels i sådana, som med Hufvud-thon naturligast komma öfwerens. Londée Kellner 45 (1739). Movitz blåste en Concert / På Tre Byttor en afton sen balen var sluten; / Hvarje ton liksom en ärt / Den föll så kullrig och rulla ur truten. Bellman (BellmS) 1: 171 (c. 1773, 1790). Med våldsam hastighet genomstörtade dessa samhällen alla tonerna i den republikanska skalan. Geijer I. 1: 62 (1818). Desza toner äro just de, med hwilka scalan i de gamla Kyrktonerna börjar. SvLitTidn. 1821, sp. 666. En fullkomligt, i fysikalisk bemärkelse, ren ton eller med andra ord en klang utan alla bitoner är mycket svår att framställa och ljuder för öfrigt alls icke angenämt. Balck Idr. Suppl. 20 (1888). Vinden börjar få den riktiga tonen – den som bådar storm. Sparre Alfåg. 170 (1916). Tonerna var stora och fylliga och gled över i varandra i en böljande harmoni. DN 24 ⁄ 8 1995, s. A23. — jfr A-, ANSLAGS-, BI-, DEL-, DUBBEL-, DUR-, EGEN-, GRUND-, HUVUD-, KAMMAR-, KOMBINATIONS-, KOR-, KVART-, MOLL-, NATUR-, NORMAL-, ORKESTER-, PARTIAL-, PIANO-, SAM-, SINUS-, SLUT-, STACKATO-, STAM-, STÄM-, SUMMATIONS-, ÖVER-TON m. fl. — särsk.
a) i sht mus. i vissa uttr.
α) höja tonen, se HÖJA 3 a.
β) sänka tonen, se SÄNKA, v.1 I 7 a γ.
γ) i uttr. med bet.: ange begynnelseton (för förstycke l. olika stämmor o. d.), särsk. i uttr. (an)ge tonen, särsk. mer l. mindre bildl. (se 4 e). Möller (1790). ÖoL (1852: ange). Nu slår han stämgaffeln lätt mot notställaren och ger tonen. Ödman StudM 73 (1891).
δ) i uttr. med bet.: börja sjunga; särsk. i uttr. ta ton, särsk. bildl. (se 4 b). (Sv.) Begynna tonen, (eng.) To set a song. Serenius (1741). I Djursholms kapell .. sorlas det .. friskt i bänkarna ända tills dirigenten lyfter armarna och kören tar ton. SvD 22 ⁄ 2 1998, s. 25.
ε) [jfr uttr. komma till tals] (numera bl. tillf.) komma till tons, inför publik (börja) (med virtuositet) framföra musik l. sång. Lars-Erik Sanner kom till tons i en stråkkvartettsats. UNT 21 ⁄ 11 1952, s. 8.
b) i mer l. mindre pregnant anv., om den i förhållande till ett givet utgångsläge av röst frambringade rätta ton(höjd)en, äv. om sådan ton(höjd) hos instrument (åstadkommen gm stämning); särsk i sådana uttr. som hålla tonen, se HÅLLA, v.1 13 a. Pianot står väl i ton. Lagerström Holberg Jeppe 8 (1735). Arpi, vår gamle bepröfvade sånganförare, som är så noga, att man håller sig i ton, kunde gerna få gå omkring med sin stämgaffel. Ödman UngdM 1: 60 (1873, 1881).
c) (utom i slutet numera bl. i vitter l. religiös stil) närmande sig l. övergående i bet.: melodi (särsk. till psalm l. visa); i sht förr särsk. i sådana uttr. som komma på l. in i tonen, (efter felsjungning) återfinna rätt melodi, komma l. falla ur tonen, se FALLA IX; äv. bildl. The qwädhe än tå en Norsken Thon, / Thet war alt om her Knut Knutzson. Svart Gensw. F 3 a (1558). Sosom iagh underdånigst lofvade H. K. Majestet .. att låta wetta när psalmboken wore til sina toner färdiga. Rudbeck D. Ä. Bref 358 (1697). Jag talar med eder om Wäderqwarnen, så swaren I mig om Wattuqwarnen, och siungen således på en hel annan Tohn. Lagerström Holberg PolKannstöp. 17 (1729). Komma på, in i tonen. Nordforss (1805). Hon sjunger för sig sjelf en enkel ton. Sturzen-Becker 6: 25 (1868). Melodi (ton) och harmoni (ljud) ställas mot varandra, den förra, tonen, representerar den unisona musiken med enkelt ackompanjemang, den senare, ljudet, däremot den polyfona med rikt harmoniskt underlag. Norlind SvFolkl. 32 (1911). Aldrig förstummas / tonen från himlen / i själens glada pilgrimssång. Ps. 1986, 297: 2. — jfr DANS-, FOLKVISE-, LEKTIONS-, RECITATIONS-TON m. fl. — särsk. mus.: av toner bestående formel för sångrecitation av liturgisk text. Venite på Svensko efter Latinske tonen. Bureus Suml. 26 (c. 1600). 2SohlmanMusiklex. 4: 24 (1977). — jfr PSALM-TON.
d) (†) tonart (se d. o. 1). Kircherus påstår: at man til denna (dvs. Gregorius den stores) tid i Latinska Kyrkan icke förstått giöra åtskilnad på Tonernas .. förändringar, och säger, at samma wetenskap då först der blifwit bekant. Hülphers Mus. 129 (1773). Det hörer till sednare tidhs Instrumentförbättringar, att med hjelp af tillsatser blåsa Trompet och Valdhorn, i hvilken Ton som helst. Mecklin BegTonk. 11 (1802). Omqvädet, som .. kastar melodien .. öfver i en ny molltonart (d moll), för att derefter sjunka till baka i den ursprungliga tonen (g moll). 2SAH 57: 38 (1880). Auerbach (1915). — jfr KYRKO-, SLÄKT-TON.
e) mus. om skalbundet intervall; särsk. om helt tonsteg. Taflan wisar proportioner mellan Toner och Semitoner. Rålamb 1: 127 (1690). De större stegen .. kallas hela toner .. De smärre stegen få namn af halfva toner. Mankell Lb. 46 (1835). Två toner lägre. SvOrdb. (1986). — jfr HALV-, HEL-, KVART-, SEMI-TON.
f) (†) stämma (se STÄMMA, sbst.1 4). Basen eller den lägste thonen, är grunden til hela Musiken. Lagerström Bunyan 2: 140 (1727). Almqvist Törnr. 1: 126 (1839).
g) utan särskild tanke på de enskilda tonerna (l. klangerna): musik; särsk. (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som sätta ton (l. till ngt), sätta (ngt) i toner, sätta musik (till ngt), tonsätta (ngt); i sht förr äv. i oeg. anv., i fråga om innehåll i diktverk l. skrift o. d.; i sht i pl. (Fr.) Mettre un air en chant, en faire le chant, (sv.) sätta ton el. sångstämma på et stycke. Holmberg 1: 324 (1795). (Sångerna) uppfördes på .. (E. XIV:s) befallning, ja oftast hade han sjelf satt både ord och ton. Fryxell Ber. 3: 263 (1828). Tanke, hvars strider blott natten ser, / Toner, hos eder om hvila den ber! Geijer I. 3: 306 (1834). Nordblom, som satte en del af Atterboms visor i toner. 2SAH 57: 51 (1880). Det var med helt andra toner som den trånsjuka lille Recanatensaren nästföljande år skulle väcka .. hela Italiens beundran. Wulff Leopardi 41 (1913). Säg det i toner; titeln på den första svenska ljudfilmen (1929), med schlagerrefrängen. Holm BevO 312 (1948). — jfr PSALTAR(E)-, SAGO-TON m. fl.
h) om för viss (sång)röst l. visst instrument karakteristisk klang (se KLANG, sbst. I 3), klangfärg, timbre; i sht förr äv. dels om (sång)röst, dels om fågels läte; äv. mer l. mindre bildl. Partridge, som .. ej wiste orsaken til denna Bacchanale, stämde äfwen in med sin ton. Ekelund Fielding 257 (1765). Den ende jag funnit skrifva med Själens ton, med Naturens behag och rörelse. Thorild (SVS) 2: 80 (1784). Snöfinken .. / .. har ej näktergalens ton: men dock / Den går till hjertat. Atterbom 1: 7 (1824). Rigtig röstbildning är liktydig med rigtig utbildning af tonen. Beyer Sång. 12 (1887). Fråga är, om överhuvudtaget någon svensk klocka i klangskön ton överträffar storklockan i Länna. KyrkohÅ 1936, s. 299. Instrumentet har en vacker ton. SvHandordb. (1966). — jfr BRÖST-, CITTER-, FLAGEOLETT-, FLÖJT-, KLOCK-, MALM-, NASAL-, NORMAL-, ORGEL-, STENTORS-, STOPP-TON m. fl.
i) med. om ljud alstrat av inre organ hos människokropp. Auskultationen .. (dvs.) avlyssnandet av hjärtats toner. Jacobæus HjärtBlodSj. 20 (1935). — jfr DISTANS-, HJÄRT-, KLAFF-, MUSKEL-TON m. fl.
j) (numera bl. tillf.) i konkret anv., särsk. om not i notskrift. Hülphers Mus. 303 (1773). Jag gick till klaveret .. fick fram ett notpapper, och snart trängdes der om hvarandra toner och ord. Wennerberg 2: XXXXIX (1882). — jfr SEMI-TON.
3) i fråga om mänskligt tal, om i uttalet av enskilt ljud l. ord l. enskild sats l. sammanhängande ordflöde uppträdande nyans l. skiftning i tonhöjd l. kvalitet l. styrka. Tyskland .. äfvensom Grekland hade i sjelfva språket sina stadgade olika dialekter. Ingen allmän medborglig ton har där kunnat finnas. AGSilverstolpe Bokst. 52 (1811). — jfr SATS-, SÅNG-TON m. fl. — särsk.
a) språkv. om prosodisk modulation (medelst vilken viss stavelse l. visst ord kännetecknas l. starkare framhävs än övriga stavelser resp. ord); särsk. i speciellare anv., om gm sådan modulation åstadkommet betydelseskiljande uttalsmönster (jfr TON-ACCENT). Fallande ton. Stigande ton. Arvidi 28 (1651). Ton kallas, när man(n) upplöfter äller nedsänker en stafelse af ordet, mäd starkare äller lenare röst. Tiällmann Gr. 155 (1696). Att läsa med skiljetecknens iakttagande och tonens höjande vid hufvudorden, till ett bevis, att det förstås, som läses. Sprinchorn PedUtsk. 11 (i handl. fr. 1804). Man säger .. om ett tvåstafvigt enkelt ord, att det icke har mer än en accent, ehuru dess uttal alltid fordrar två toner eller röstböjningar. Enberg SvSpr. 393 (1836). Om vi taga ett sådant ord som egare, så sjunker tonen småningom på de två första stafvelserna, men på den sista flyger han upp med en gång igen. Lundell Rättstafn. 11 (1886). En jämförelse mellan frågetonen och den vanliga s. k. upplysande tonen. Bergqvist Fråg. 95 (1898). De kinesiska dialekternas tonsystem uppvisar stora variationer. Ingen dialekt har färre än tre och ingen fler än nio toner. NE 11: 38 (1993). — jfr FRÅGE-, HÖG-, LÅG-, STIG-TON m. fl. — särsk. (numera mindre br.) om framhållande av viss stavelse medelst starkare exspiratoriskt tryck (o. motsv. prosodiska modulation), betoning (se d. o. I 1 a β β'), tonvikt; tryckaccent; förr särsk. med tanken särskilt riktad mot den prosodiska modulationen; jfr BETONA I 1 Anm. 1:o. Uti twå stafweliga och mångstafweliga ord, finne wi, att en stafwelse utföres med högre liud, eller högre låt och klang .. hwilket den ena stafwelsens högre liud kallas ton och ordwikt. Hof Skrifs. 15 (1753). Jag vill ej nämna .. (svenskans) brist på skiljetecken, som utmärka tonens rum uti likskrifna ord, såsom béte och beté. 1SAH 2: 18 (1787, 1802). Man talar .. om ”den stafvelse som har tonen”, och menar därmed ordets accentstafvelse, ordets genom tonstyrka härskande stafvelse. Kræmer Metr. 2: 54 (1893). På det .. sättet kompareras (i engelskan) .. enstaviga adjektiv och många tvåstaviga, i synnerhet de som .. ha tonen på slutstavelsen. Gabrielson Elfstrand 80 (1945). StSvTyOrdb. (1989). — jfr BI-, HUVUD-, O-, STARK-, SVAG-TON m. fl.
b) om (gm intonation l. tonhöjd l. röststyrka o. d. åstadkommen) tillfällig karaktär hos röst, tonfall; särsk. i sådana uttr. som tala i (förr äv. ur) en sådan l. sådan ton, se TALA, v. 1 a (jfr 4 a, d); äv. närmande sig l. övergående i bet.: nyans. Hans röst hade en ironisk ton. Hon svarade med bestämd ton. Använd inte den tonen! Den korta tonen i påpekandet klargjorde hans inställning. KyrkohÅ 1911, s. 119 (1653). Gif noga ackt på dina miner, besynnerligen på den Ton som du talar med. SedolärMercur. 3: nr 16, s. 6 (1731). Kungen gick ut i utskottet, där han med en krossande ton befallde mig justera. 3SAH LII. 2: 503 (1792). Förlåt mig, Jenny! smickrarns ton. Sätherberg Blom. 1: 70 (1841). Försäljningsfröknarne .. sporde .. mig ifrigt med ett förhoppningsfullt leende och en inbjudande graciös ton: ”Vous desirez, monsieur?” Ödman VexlBild. 138 (1891). Hon talade med död ton, satte en lorgnett till ögonen och skådade ut över salen. Martinson BakSvenskv. 133 (1944). Det låg en ton av förakt i hennes röst, som hejdade allt det han velat berätta. Tunström Julorat. 150 (1983). — jfr DIKTATORS-, DOMEDAGS-, GRÅT-, KATEDER-, KOMMANDO-, MENTORS-, PREDIKO-, PROFESSORS-, SIRAPS-, SKRYT-, SMICKER-, SORGE-, STOREBROR(S)-, STRAFF-, UNDER-TON m. fl. — särsk. oeg. l. bildl., om (eget l. personligt) uttryckssätt i skrift, särsk. i fråga om brevskrivning; jfr STIL, sbst. III 1. Wallquist EcclSaml. 1–4: 401 (1790). (Napoleon I skrev) ett bref till Konungen i England, hwaruti han i en öppen och förtrolig ton tillkännagaf .. sin önskan .. (om) waraktig fred. Ekelund NAllmH II. 2: 77 (1838). Med en hätskhet i ton och ett skrifsätt, som i simpelhet söker sin like, lämnades å sido all saklig, opartisk granskning. PT 1915, nr 122 A, s. 3. Hon kan vara både arg och bekymrad, men faller aldrig in i den klagande och förorättade ton, som annars periodvis kan dyka upp i hennes brev. Vallquist HNyblom 140 (1987).
4) [eg. utvidgad l. bildl. anv. av 2 o. 3] i fråga om ngns inställning till l. uppfattning av ngt l. ngn, hållning, attityd; särsk. om sådan inställning osv. som är allmän l. utbredd inom viss grupp l. krets l. sällskap o. d.; äv. närmande sig l. övergående i bet.: anda, atmosfär. Scherping Cober 2: 53 (1737). Du håller ännu uti med samma ton. Mig synes rättnu, som du icke förstår, hwad det betyder, när Konungen afgiör något med Råds råde. Oelreich 329 (1755). (Lärarens) ton, de första åren, var .. hurtig och uppfriskande, han frestade mycket ynglingen till sjelfverksamhet. Hellberg Samtida 1: 15 (1870). Hvilken ton som redan nu börjar prägla dessa debatter. SJ 1: 74 (1906). Tonen i deras hem är alltid vänlig, glad och vänlig. Hedberg SvDygd. 27 (1965). — jfr PIFF-, SMÅSTADS-TON m. fl. — särsk.
a) i uttr. för påstridigt l. självsäkert l. högdraget l. överlägset o. d. talande; särsk. i förb. med hög (se HÖG, adj. 11 b), förr särsk. i sådana uttr. som tala i l. ur hög ton l. höga toner (jfr TALA, v. 3 a γ) (jfr 3 b, 4 d). Block Pest. Dedik. 7 (1711). Franska chauvinist-tidningar tala i höga toner. PT 1910, nr 186 A, s. 2.
b) i uttr. med bet.: sticka upp (mot ngn), särsk. ta (sig) (en (l.) (sådan l. sådan)) ton (mot ngn) (jfr TAGA, v. II 5 c). GFGyllenborg Vitt. 3: 238 (1773, 1797). Jag brukar träffa honom hos Carl Olsson, målarn, och han tar sig ibland ton, hvilket ej duger vis à vis din gosse, ty då blir han arg. Engström Brevbok 59 (1892). Hvafan menar du, karl? Är det meningen att ta ton? Vill du få mig på dåligt humör, kanske? Nordström Sönd. 164 (1910). Att tro att han kunde ta sig ton mot mig med tretton av mig just friköpta slavar i närheten! Hur dum får man vara? Larsson LongJohn 346 (1995).
c) i uttr. för förändring av inställning l. uppfattning l. attityd o. d.; särsk. i sådana uttr. som höja tonen, skärpa tonen, sänka tonen l. sin ton, se SÄNKA, v.1 I 7 a α, stämma ned tonen l. sin ton, se STÄMMA NED 2 slutet. Carlson Hist. 1: 106 (1855). Den anklagade höjde tonen inför sina domare: han fordrade att blifva satt på fri fot. Tegnér Armfelt 2: 279 (1884). Då Winterfelt lät förstå, att han inte längre kunde taga hänsyn till sin opasslighet, bytte rikskansleren fullständigt ton. HT 1918, s. 100. På onsdagen skärpte arbetarparten plötsligt tonen, .. vid 12-tiden nödgades kommissionen förklara förhandlingarna avbrutna. SvD(A) 1933, nr 66, s. 3.
d) (†) i sådana uttr. som sjunga l. tala (ut)ur sådan l. sådan ton, föra fram l. hävda sådan l. sådan åsikt, ha sådan l. sådan inställning; jfr 3 b, 4 a. Nordberg C12 1: 187 (1740). Jag ej annat fann än alla voro ens sinnade sjunga ur min ton, som var till lydno, för Öfverhetens order. HSH 1: 228 (c. 1750). At det är ömande höra en och annan ledamot tala utur den ton, som ägde de mera nit för R. o A:s rättigheter än andre. 2RARP 20: 105 (1760). Sten Sture fann nödigt att för de hotande krigsrustningar från Danmark 1502 sjunga i samma ton och arbeta på seglationens inskränkning till utrikes orter. Chydenius 207 (1765). Östergren 430 (1958; angivet ss. mindre br.).
e) [jfr t. den ton geben, fr. donner le ton] i sådana uttr. som ange tonen, förr äv. giva ton(en), gm eget sätt att uttrycka sig l. uppträda l. handla o. d. påverka l. bestämma attityd l. beteendemönster (inom viss krets), i sht förr äv. med saksubj.: tjäna ss. mönster l. rättesnöre. Posten 1769, s. 988. De större Städerne .. äro de, som gifva ton i lefnadssättet. LBÄ 18: 56 (1798). Friherinnan .. ger icke ton, hvarken i lefnadssätt eller klädsel. Crusenstolpe CJ III. 1: 342 (1846). Det är ungarna, som ge an tonen, det är de, som säga hvad som passar och inte passar. Hedenstierna FruW 216 (1890). (Överstelöjtnanten hade) tryckt sina läppar mot hennes hand, och i år hade alla regementsofficerarna kommit upp för hennes trappa .. ty översten hade ju angett tonen. Spong Sjövinkel 18 (1949).
f) i uttr. för inställning l. hållning som är förhärskande inom l. omfattas av viss krets l. samhällelig gemenskap o. d.; särsk. i sådana uttr. som (den) allmänna ton(en), tidens ton. (Han sa) at alt skulle gå väl, endast man sluppe Grefvarne, hvilket var den allmänna ton vid alt, på den tiden. Schönberg Bref 2: 368 (1778). Tidens ton. SvLitTidn. 1820, sp. 604. Allmänna tonen (har) vid bedömandet af (P. B.) Shelley så förändrats, att den slagit öfver till en motsatt, vådlig ytterlighet (av beundran). Cavallin o. Lysander 2: 383 (1878).
g) (†) i uttr. ha tonen för l. emot sig, ha resp. sakna meningsfränder l. anhängare l. förespråkare o. d.; jfr STÄMNING, sbst.2 3 b. Wetterbergh Sign. 133 (1843). Mörner (fick) tonen starkt emot sig i Constitutionsutskottet. Snällp. 1848, nr 2, s. 3. (A. v. Fersen hade föreslagit K. Sparre som lantmarskalk,) men denne hade ej tonen för sig på riddarhuset. Odhner G3 1: 27 (1885).
h) om (för ngn l. ngt (särsk. för viss skola (se SKOLA, sbst.2 7)) typiskt l. karakteristiskt) sätt att framställa l. uttrycka l. forma tanke l. idé o. d. i sht inom litteratur l. dramatik l. retorik o. d. (ämnat att hos läsaren l. åhöraren l. betraktaren framkalla viss känsla l. stämning l. uppfattning o. d.), atmosfär l. prägel l. stil (se STIL, sbst. III 2); äv. om sådant sätt osv. inom bildande konst l. musik o. d. (ngn gg närmande sig 6 a β). Posten 1769, s. 613. O trykta, arma rimar-folk! / Den starka tankans snöpingar! / Som för en qvinno-veklighet / Upoffrat manlighetens ton. Thorild (SVS) 1: 112 (1784). Ton: ett visst gemensamt, som, utan att förtaga individens originalitet, utmärker alla konstidkare i det landet eller tidehvarfvet. Polyfem III. 3: 3 (1810). Den bestämdare äkt-göthiska tonen som påtagligen är Lorenzkyrkans utmärkande egenskap. Atterbom Minn. 231 (1817). Denna beskrifning är .. till hela sin ton vidt skild från den nyare poesiens. Cavallin o. Lysander 2: 372 (1877). (Stendhals roman) var skriven som civillagen, och innan han satte sig till skrivbordet, läste han några sidor i Code Napoléon för att få den rätta tonen. BonnierLittH 4: 194 (1930). Den unge Ekelund har lätt för att falla in i den Bååthska tonen. Werin Ekelund 1: 55 (1960). — jfr AVHANDLINGS-, BIBEL-, DISKURS-, HYMN-, KRIE-, KÅSÖR-, PSALM-, RESONEMANGS-, SAGO-, SPEX-TON m. fl.
i) (numera mindre br.) om atmosfär l. anda som präglar handel på marknad l. börs; jfr TENDENS 2 slutet. Sundén (1891). Under de senare dagarne har den matta tonen på de tyska börserna aflösts af en något lifligare tendens. SDS 22 ⁄ 1 1901, s. 2. Tonen livligare och fastare för fraktmarknaden. SvD(A) 3 ⁄ 4 1933, s. 16.
5) [eg. bildl. anv. av 3] om sätt att uttrycka sig l. uppträda l. bete sig l. handla o. d. som är i enlighet med rådande skick l. bruk inom viss krets l. i samhällslivet o. d.; stil (se STIL, sbst. III 3) (jfr 4); särsk. (i sht i sg. obest.) i pregnant anv.: god ton, särsk. (o. numera i sht) i uttr. takt och ton (jfr TAKT 6), förr särsk. i sådana uttr. som man av ton. Thorild 2: 131 (1784). I män af ton! till tidens blygd, / Som hela kretsars dyrkan vinnen; / Som blott i skrytet äran finnen, / Blott i belefvenheten dygd. Stenhammar 95 (1792). Det .. var ton bland de stora slägterna, att anse .. (greve- o. friherre-värdigheterna) med likgiltighet. Geijer SvFolkH 3: 17 (1836). Så länge .. hustrun lefde, såg man i hans hus aldrig folk af ton, men ofta rik bourgeoisie. Almqvist Amor. 326 (1839). Det var rasande dålig ton att så där stiga fram till en främling och säga sig vara bekant med honom. HFlygare hos Östergren 8: 430 (c. 1920). Takt och ton i EU. Din affärskulturguide. SvD 3 ⁄ 12 1996, Karriär s. 22. — jfr HOV-, KAMMAR-, SALONGS-, SÄLLSKAPS-, UMGÄNGES-TON m. fl. — särsk.
a) [jfr fr. bon ton] föregånget av god, förr äv. stor, om sådant sätt att uttrycka sig osv. som överensstämmer med konvenansens krav, fint sätt, världsvana, särsk. i sådana uttr. som höra till god ton. Mins att i den enväldighet, / Hvarmed den höga verlden dömmer, / Dess stora tons belefvenhet / Hos menskor lätt ett fel förglömmer, / Men glömmer ej en löjlighet. JGOxenstierna 2: 233 (1775, 1806). Man kallar god ton ett noggrant iagttagande af etikettens reglor, af sällskapslefnadens fordringar. Wetterstedt ConvOrdb. 195 (1822). I sängen är det god ton att ligga tyst och stilla och icke snarka förr än man inslumrat. Wallengren EnHvarProf. 43 (1894). Det hörde .. till god ton att ge uttryck åt sin tacksamhet för den kungliga .. nåden genom presenter, vilka här och var gjorde djupa hål i givarnas kassa. Lyberg GPprFalunDal. 1: 88 (1940).
b) (†) i uttr. betecknande att ngt ligger i tiden l. är på modet o. d., särsk. i sådana uttr. som bli (en) ton, komma i ton, bli l. komma på modet, komma i ropet. Den .. i ton komna oeconomien. VDAkt. 1794, nr 129. Det har blifwit en Ton att bannas öfwer Slöseri. VexiöBl. 1815, nr 23, s. 3. Det är en riktig ton nu att läsa .. (min bok) och i synnerhet i den förnäma verlden. Bremer Brev 1: 120 (1830). Fahlcrantz 4: 11 (1865).
6) i fråga om upplevelse l. förnimmelse medelst syn- l. smak- l. luktsinne.
a) färgton l. färgnyans; särsk. (i sht i fackspr.) motsatt: grå l. svart l. vit. Kalla toner såsom blått och turkos, varma toner såsom rött och orange. En ton av mörkt blåviolett. En fasad av mustigt gulbrun ton. EconA 1807, apr. s. 125. Med de mörka ringarna under ögonen och den skära hyn mattad af en gråblek ton hade hon verkligen utseende af att ha tillbragt en genomvakad natt. Wahlenberg StorM 126 (1894). Målning efter gips i grått och ton, enkla motiv. MeddTeknSkSthm 1895, s. 21. (Ett porträtt) der färgbehandlingen är nästan monokrom och tonen ensam herskande. SD(L) 1902, nr 587, s. 2. De närmaste höjderna skifta i starka gröna färger, de bortre i allt lättare blåa toner. Hedin Pol 2: 6 (1911). Dessa vegetabiliska och animaliska färger ha framför allt den egenskapen, att de genom sekler bibehålla sin friska ton. Sterner o. Kinch OrientMatt. 52 (1929). Förutom svart färg förekommer även gul och violett såsom ton på en del av illustrationerna. UrDNHist. 2: 155 (1953). — jfr BLAND-, CHOKLAD-, DIM-, DUBBEL-, GULD-, HUVUD-, MELLAN-, PASTELL-, RASTER-, ROST-, SILVER-TON m. fl. — särsk.
α) i fråga om färger som harmonierar l. passar ihop, i uttr. ton i ton (äv. skrivet med bindestreck mellan leden), ofta föregånget av ; äv. bildl. Smyrnamattan är handknuten, ton i ton i svaga gröna nyanser. PT 1905, nr 212 A, s. 2. Det (är) ingen svårighet att få en väska ton i ton med skorna. LD 1959, nr 296, s. 9. Ett rum där färgerna går ton i ton, kompletterar varandra, ger ett lugnt och harmoniskt intryck. DN 7 ⁄ 4 2002, s. D18. Styrkan hos (fotbolls)supportrarna .. sitter i musklerna, energin, röststyrkan. Detta går ton i ton med hur man uppfattar laget. Expressen 3 ⁄ 6 2003, s. 8.
β) om genomgående l. dominerande färgnyans hos målning l. gravyr o. d. åstadkommen gm samverkan av färger l. ljus o. skugga; äv. i utvidgad anv., om prägel l. karaktär hos rum l. landskap l. naturen o. d., äv. övergående i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 4 h); jfr TONALITET 3. Uti denna Tafla råder en klar, men likafullt kraftig ton, som behagar ögat. SP 1792, nr 65, s. 2. Skada, taflan är gammaldags / Till hela tonen så väl som färgen. Bååth GrStig. 166 (1889). Det blev viktigare (för realisterna) med den ”ton”, landskapet stod i – d. v. s. om belysningen var hård och klar eller disigt mjuk eller skiftande på de otaliga sätt, som finnas i naturen – viktigare än vad som målades. Laurin KonstSv. 118 (1915). Ständigt är det en ny ton över slätten, som omskapar konturerna och förrycker uppfattningen av avstånden. Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 247 (1932). Vårvinterdagarna grydde och slocknade som dikter, ljusa, strålande och klara. De bibehöll sin ton också om man körde dynga från prästgårdens gödselstad. Stormbom Linna SaarijärvMoar 447 (1959). — jfr MOLL-, SKYMNINGS-TON.
b) i fråga om smak l. doft l. färg hos vin som påminner om l. tillhör l. utmärker ngt; karaktär (se d. o. 3 c). Aromatisk med en tydlig ton av ek. Det är en lätt bourgogne. Expressen 9 ⁄ 11 1990, s. 25.
Ssgr (i allm. till 2. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan möjl. äv. hänföras till tona, v.2): A: (3 a) TON-ACCENT. språkv. om gm tonhöjdsförloppet i ett ord åstadkommet (betydelseskiljande) uttalsmönster; förr äv. om grafiskt tecken angivande biton; jfr -art 3 o. tonem. SvLittFT 1836, sp. 259 (om grafiskt tecken). Tonaccenten fungerar framför allt som satsintonation. Thorell SvGr. 11 (1973).
-ALSTRANDE, p. adj. som alstrar toner; jfr alstra 1 d. AB(L) 1895, nr 279, s. 2.
-ANSATS~02, äv. ~20. mus. om en tons inledande fas; jfr ansats 9 o. -ansättning, -attack. Svensson Sångmet. 23 (1889).
-ANSLAG. (†) särsk. mer l. mindre bildl., om anslående av ton. ÅboT 19 ⁄ 6 1857, s. 3. Det är poeten, som .. hör de stämningens för andra oförnimbara öfvertoner, som göra vår känslas tonanslag så hemlighetsfullt rika. NordT 1893, s. 679.
-ANSÄTTNING. (†) tonansats; jfr ansätta II 6 b. Svensson Sångmet. 22 (1889). Svahn LbMuntlFöredr. 129 (1903).
-ARM. tekn. om svängbar arm (se arm, sbst. III 4) tjänande ss. hållare för avspelningsnål hos grammofon. AB 7 ⁄ 2 1914, s. 15.
-ART.
1) mus. till 2, om till visst tonsläkte hörande bestämd uppsättning toner benämnd efter grundtonen o. med ingående toner systematiskt ordnade i en skala; förr äv.: tonsläkte. I vilken tonart går sista satsen? Stycket spelas i tonarten a-moll. VetAH 1748, s. 163. Grekerna hade icke, såsom vi, två tonarter, dur och moll, utan fem. Bauck 1MusH 12 (1862). Reimers placerar .. (en dominant som är D-dur) enligt funktionsanalysens elementa till tonarten G-dur. SvD 11 ⁄ 9 2000, s. 13. jfr huvud-, kyrko-, moll-, släkt-tonart m. fl.
2) till 2: i mer l. mindre bildl. anv. av 1, särsk. om sätt att uttrycka sig i tal l. skrift (jfr ton, sbst.2 3 b); äv.: tonfall (se d. o. 2 c). Schück VittA 7: 235 (i handl. fr. 1818). Skänkmamsellen, glad öfver en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befaldt var. Almqvist Går an 73 (1839). I samma tonart gick det bref som han den 6 Mars aflät till svar. Annerstedt Rudbeck Bref LXXX (1899). I Köpenhamn har jag sett Carl Alstrup spela Schwejk med genuint köpenhamnsk tonart. SvD(A) 1933, nr 266, s. 28.
3) (†) till 3 a: om tonaccent. Kellgren (SVS) 5: 107 (1787). Svenska språket har två accenter, skiljda ifrån hvarandra genom en högre eller lägre ton (genom olika tonart). Boivie SvSpr. 337 (1834).
(3 a) -ASSIMILATION. språkv. jfr assimilera 2 o. konsonant-assimilation. En fonologisk regel nämligen tonassimilation. Trampe o. Viberg Språkteori 105 (1972).
-ATTACK. (†) tonansats; jfr attack 4. SD(L) 11 ⁄ 4 1894, s. 6.
-AUDIOGRAM. (i fackspr.) (i hörselundersökning ingående) mätning (o. registrering) av hörtröskel för toner med olika frekvens; äv. (o. i sht) konkret, om (grafisk kurva åskådliggörande) resultat av sådan mätning. SvLäkT 1955, s. 880. NE (1995; om kurva).
-AVSTÅND~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) intervall (se d. o. 2). Fröberg Harm. 327 (1878). SAOL (1973).
(2, 6) -BAD. särsk. (i sht förr) till 6, om bad (se d. o. 1 c) för toning (se tona, v.2 2 a) av fotografisk bild. Återvinnandet af guld och silfver ur gamla photographiska tonbad. AHB 45: 12 (1870). SAOL (1973). jfr guld-, platina-tonbad.
-BAND. av plast o. d. framställt band med magnetiserbar beläggning för inspelning medelst bandspelare o. lagring av musik l. tal l. (natur)ljud o. d., ljudband. Vill man ha hela filmen eller vissa scener åtföljda .. av tal, musik och ljudeffekter samtidigt, så måste man sammanföra ljudet från .. alla tre tonbanden till ett gemensamt, nytt tonband. Förberg SäljFilm 140 (1946).
-BILD.
1) till 2, sammanfattande, om i musik l. sång manifesterade egenskaper l. kännetecken l. beskaffenhet o. d. som utmärker (del av) musikstycke l. kompositör l. sångare o. d.; jfr bild, sbst.1 3. Den flerstämmiga instrumentalsatsen kombinerar flera instrumenter för att frambringa en tonbild, som af dessa instrumenters natur samt deras qvalitativa och qvantitativa sam-werkning är beroende. Ljunggren Est. 2: 351 (1860).
2) (†) till 6: tonad bild (se bild, sbst.1 1 c). 2UB 10: 326 (1907).
(2, 3) -BILDANDE, p. adj. som bildar toner. Noreen VS 1: 359 (1905).
(2, 3) -BILDNING. bildning av ton(er); särsk. (i fackspr.) om (tillvägagångssättet för) frambringande av den mänskliga röstens ljud i sång l. tal, äv. konkretare, om enskild omgång av sådant frambringande. Edlund ÅrsbVetA 1851, s. 18. Tonbildningar i fasta kroppar. Fock 1Fys. 237 (1853). Han var en förträfflig sångpedagog såväl vad beträffar tonbildning och röstbehandling som samsjungning. LundagKron. 2: 376 (1921).
Ssg (numera föga br.): tonbildnings-övning. Svensson Sångmet. 18 (1889). 2NF 37: 644 (1925).
-BLANDNING. särsk. (†) om på instrument framfört ljud l. läte bestående av toner sammansatta utan tanke på l. känsla för melodi l. harmoni. Bergklint MSam. 1: 209 (1781).
-BORD. mus. om del av harmonium där klaviatur o. registerandrag o. d. är placerad(e) (o. vid vilken musikern sitter o. spelar på instrumentet); äv. om viss typ av (elektronisk) förstärkare för tonsvagt instrument. Tonbord till orgelharmonier, ävensom delar till .. tonbord (är tullfria). SFS 1926, s. 82. Georg Bolin .. har konstruerat ett slags tonbord med en resonansbotten som en fiol. Genom det förstärker vi vår orkester. GbgP 21 ⁄ 1 1982, s. 22.
(6) -BOTTEN. botten (se d. o. II 1 b) i enhetlig ton; äv. bildl. Porträttet är skuret i träsnitt på tonbotten. SundsvP 22 ⁄ 12 1886, s. 2. Fogelström Vakna 232 (1949; bildl.).
-DALLRING. (numera mindre br.) om dallring hos ton; särsk. bildl. Kämpe Träl. 77 (1907; bildl.). Orgelstämmor med tondallring. Östergren (1958).
-DIKT. om musikstycke som avsetts ge uttryck åt viss stämning l. upplevelse l. skildra visst händelseförlopp o. d.; jfr dikt, sbst.1 3 a β β' slutet, o. -diktare, -drama, -poem, -skilderi, -skildring. GotlLT 1852, nr 17, s. 1. Elias Lönnroths Kalevalacykel och Jean Sibelius’ kring denna uppbyggda tondikt. Fornv. 1940, s. 174.
-DIKTA, -ning. (numera bl. tillf.) komponera; jfr dikta, v.1 3 c δ. NF 16: 1479 (1892).
-DIKTARE. [jfr t. tondichter] (numera bl. tillf.) kompositör; särsk. om kompositör av tondikt; jfr diktare, sbst.1 2 b, o. -poet, -skald. Böttiger 4: 165 (1852, 1869). Då ord skola underläggas en redan färdig melodi eller skola skrifvas för en tondikt .. måste skalden .. bemöda sig att .. understödja tondiktaren. Oscar II IV. 1: 75 (1890). Östergren (1958).
-DIKTNING. (numera bl. tillf.) komposition (se d. o. 4); jfr diktning, sbst.1 2 a, o. -poesi. Eichhorn Stud. 1: 32 (1869).
-DRAMA. om tondikt med dramatisk l. upphetsande l. effektfull karaktär; förr särsk. om tonsatt drama l. opera. Bauck 1MusH 137 (1862). Erik Tawaststjerna beskriver .. (Sibelius första symfoni) som ett tondrama vars handling uppslukats av den symfoniska strukturen. Hufvudstadsbl. 18 ⁄ 12 2001, s. 14.
-DRÄKT. (form av) musikalisk gestaltning; jfr dräkt II 2 b. GKallstenius hos Östergren (c. 1920). (J. H. Roman) föddes i Stockholm, studerade i London, sög upp det italienska musikmodet och omformade allt i ren svensk tondräkt. DN 28 ⁄ 10 1994, s. 7.
-DYNAMIK. (†) om varierande grad av tonstyrka; jfr dynamik 2. Den skiftande tondynamiken verkar med elementär makt på åhöraren. NF 20: 561 (1897).
-DÖV. som saknar l. har begränsad förmåga att uppfatta l. urskilja l. korrekt återge (vissa) toner. Östergren (cit. fr. 1938). Kära Brigitte (är en) Amerikansk komedi om en humanistprofessor som till sin förtvivlan finner att unge sonen inte bara är tondöv och färgblind – han är, värst av allt, ett matematiskt snille. Expressen 16 ⁄ 9 1993, s. 15.
-DÖVHET~02 l. ~20. egenskapen l. förhållandet att vara tondöv; jfr musik-dövhet. Tondöfhet, motsvarande färgblindhet hos synsinnet. Svensson Sångmet. 6 (1889).
(6) -ETSNING. tekn. o. konst. akvatint. 2NF 1: 449 (1903). Tonetsning utföres på mattetsad glasyta på så sätt att den matta etsningen avlägsnas, varvid man gradvis etsar efter bemålning med asfaltlack tillsatt med bivax som smältes i fransk terpentin. HantvB I. 1: 236 (1934).
-FALL. [jfr t. tonfall]
1) (†) till 2, i fråga om musik, om följd l. samklang av toner av växlande (l. i sht fallande) höjd; särsk. om kadens (se d. o. 2 a). Atterbom 1: 251 (1824). Hastigt vid ett tonfall i musiken, som slöt en kadens, skyggde Azouras till. Almqvist DrJ 437 (1834). Peterson-Berger Musik 47 (1929).
2) till 2, 3, i fråga om tal l. uppläsning o. d., om gm variation i tonhöjdsförloppet åstadkommet uttalsmönster. Polyfem II. 32: 3 (1810). Vid de samtal, som då fördes, fick jag höra tonfall, så friska och naturliga, som jag aldrig hört i skolan. Vasenius UndSpr. 50 (1894). särsk.
a) (numera mindre br.) variation i tonhöjd inom en språktakt (se d. o. 1); förr äv. dels om tryckaccent, dels om slutfall (se d. o. 1); jfr ton, sbst.2 3 a. Phosph. 1810, s. 92. (För välljudet fordras av författaren bl. a.) att åt periodens slut gifva ett behagligt tonfall. Enberg SvSpr. 358 (1836). Tonfallet är den egenskap hos orden, att en viss stavelse får i uttalet ett större eftertrökk. Tullberg SvRättskr. 47 (1862). Den modulation, som inrymmes inom en och samma språktakt, kallas tonfall. Noreen Pros. 16 (1897). Östergren (1958).
b) (numera bl. tillf.) om för (regional variant av) visst språk av tonhöjdsförloppet framkallad karakteristisk klang l. intonation. Engström Brevbok 114 (1894). Varje folks tonfall eller för att tala med fransmännen, varje folks accent är vid vanligt tal olika mot varje annat folks. Norlind AMusH 7 (1920). Det gotländska tonfallet. 3SAH LXIII. 1: 16 (1952).
c) om individuell l. av aktuell känslostämning l. inställning l. attityd o. d. framkallad variation i tonhöjd l. tonstyrka hos ord l. fras l. mening (jfr ton, sbst.2 3 b); äv. dels allmännare, om sätt för l. innehåll i uttalande, dels i utvidgad anv., om författares uttryckssätt i skrift; jfr -art 2, -färg 1, -gång 2, -läge slutet. PoetK 1816, s. XLIX. Emilias röst fick .. det ljufva tonfallet af en sakta klagan. Carlén Köpm. 1: 37 (1860). Med sitt utprägladt individuella tonfall står .. (J. Frese) framom alla 1600-talets svenska diktare. LfF 1906, s. 55. Det är .. fräna tonfall, som knappast bilda några passande preludier till en kommande regeringssamverkan. SDS(A) 1932, nr 197, s. 4. Det (var) något menande i hans tonfall, något som hade en adress till mig. Siwertz Tråd. 79 (1957). jfr siraps-, slut-tonfall.
-FIGUR. [jfr t. tonfigur] mus. jfr figur 11 b. Höijer (1864). Sekunders och terzers förblandning uti en tonfigur. Nilson Pedalspeln. 9 (1884). Tonfigurer på en och samma textstavelse äro ett av de mest karakteristiska kännetecknen för denna urgamla (gregorianska) kristna sång. Jeanson o. Rabe 1: 19 (1927).
-FILM. [jfr t. tonfilm] (†) ljudfilm. SvD(A) 8 ⁄ 9 1928, s. 9. Tonfilm .. Numer betydligt ovanligare än ’ljudfilm’. Östergren (1958).
(6) -FIXERA, -ing. (i sht förr) i tonfixerbad behandla (fotografisk bild). Roosval Schmidt 221 (1896).
(6) -FIXER-BAD. (i sht förr) om bad (se d. o. 1 c) för samtidig toning o. fixering av fotografisk bild; jfr fixer-bad o. -bad. Roosval Schmidt 220 (1896).
-FJÄDER. [jfr t. tonfeder] (numera föga br.) särsk. om tonalstrande fjäder (se d. o. II 1) av metall i slagverk (se d. o. 4 slutet). (Hävstiften) åstadkomma häfning af hammaren, som genom slag på en klocka eller en tonfjeder angifver timmarne. Ericsson Ur. 110 (1897). 2UB 6: 468 (1904).
-FLOD. (†) flod (se flod, sbst.3 4 a) av toner. Hedborn 1: 148 (1835). I samma ögonblick började en tonflod dämpadt brusa fram från fjerran. Hansson Nott. 116 (1885).
-FLÖDE. jfr flöde 2 o. -ström, -svall. Rosenius SvFågl. 1: 115 (1915). Hela tiden efterlyser örat Mozarts benådade tonflöden. Expressen 12 ⁄ 6 1992, s. 4.
-FORM. (numera bl. tillf.) om musikalisk form (se d. o. 3). Atterbom Minnest. 2: 334 (1824). (Musiken kan) kallas den rena tidskonsten, då dess uppgift ju är att i rytmiskt strängt fördelad tonform gifva ett harmoniskt uttryck åt den dunkla, men rika känslan. 3SAH 8: 348 (1894).
-FREKVENS. (i fackspr.) frekvens hos ljudvågor som ligger inom för människan hörbart område. SFS 1932, s. 1171.
-FULL. (numera bl. tillf.) som är full l. uppfylld av (i sht välljudande) toner; äv.: som ljuder klart l. starkt; jfr -rik 1. Lantingshausen Young 1: 89 (1787). Det var tyst, blott kaskadens dån lät fantastiskt och tonfullt genom den ljummaste natt. Wennerberg Bref 2: 144 (1852). (Rösten) är så oändligt sorgsen, så tonfull och så ung. Martinson Kvinn. 142 (1933).
-FÄRG.
1) till 2, 3: klangfärg; äv. oeg., i fråga om uttal; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: tonfall (se d. o. 2 c). Almqvist DrJ 267 (1834). Klangeffekten, tonfärgen hos .. (harpan), beror dels af sen- eller metallsträngens olika substans, dels och i synnerhet af sättet att försätta strängarna i svängning. UB 2: 489 (1873). Den undrande frågan .. kan och bör .. beläggas med den tonfärg, som motsvarar den undrandes inre tillstånd. Svahn LbMuntlFöredr. 163 (1903). Min engelska har en egen klang och tonfärg som har med den karibiska kulturen att göra. DN 18 ⁄ 10 1992, s. B1.
2) (i sht i fackspr.) till 6, om färg varmed man tonar botten (se d. o. II 1 b) (hos föremål) l. vägg o. d.; äv. dels om nyans hos sådan färg, dels allmännare, om ljus l. svag l. dämpad färgnyans. Tonfärger beredas på vanligt sätt, dock bör man hålla dem litet svagare än vanligt. Nordin Boktr. 351 (1881). Gubben L-n .. förekom alltid i en lång rock af någon obestämd, gulbrun tonfärg. Adelsköld Dagsv. 1: 104 (1899). Våra fotografer (tillråds) att ägna mer uppmärksamhet åt att bildens tonfärg harmonierar med motivet. TurÅ 1914, s. 396. jfr dubbel-tonfärg.
-FÖLJD. till 2: följd (se d. o. 4 e) av toner, stundom närmande sig bet.: melodi (jfr -gång 1, -räcka, -rörelse); äv. oeg., om fågelsång; förr äv. till 3 a, om prosodisk modulation hos (flerstavigt) ord. Mecklin BegTonk. 21 (1802). Landsm. 1: 165 (1879; om modulation). (Skogssnäppans sång) är en livfullt och silverrent klingande tonföljd. Rosenius SvFågl. 4: 257 (1933). Som droppar, fallande i tidens hav, är tonföljden som flickan lockar fram ur pianot. Edfelt Slagf. 90 (1952).
(3 a) -FÖRA. (†) betona (stavelse); jfr betona I 1 a β. De öfrige composita tonföra siste stafelsen uti nom. primo. Tiällman Gr. 155 (1696).
-FÖRBINDELSE. om förbindelse (se d. o. 1 e) av toner. Samtiden 1873, s. 520.
(2, 6) -FÖRHÅLLANDE. (numera bl. tillf.) särsk. till 2: (enl. matematisk beräkning fastlagt o. med tal uttryckt) förhållande (se d. o. 5 d) mellan toner. Mecklin BegTonk. 52 (1802). Norlind SvFolkl. 33 (1911).
-FÖRNIMMELSE. (numera bl. mera tillf.) hörselförnimmelse framkallad av ton(er); jfr förnimmelse 2 o. ljud-förnimmelse. Herrlin Minnet 202 (1909). PsykPedUppslB 2182 (1946).
(26) -FÖRÄNDRING. särsk. till 2, om förändring av tonhöjd. JournLTh. 1810, s. 523. Minimala tonförändringar som annars inte hörs blir till radikala vändpunkter medan stora skiftningar tycks förlora i betydelse. DN 22 ⁄ 9 1994, s. B6.
-GENERATOR. (i fackspr.) instrument l. apparat som alstrar toner (på elektronisk väg); särsk. fys. om elektrisk signalgenerator för generering av växelspänning. Tongenerator t. ex. stämgaffel. RadioteknOrdl. 15 (1944). På laboratorier använder man ofta s.k. tongeneratorer .. för framställning av växelspänning. BergvallFysGymn. 2: 220 (1967). Från Leon Theremins enkla tongenerator från tidigt 20-tal till det sena 80-talets house- och techno-rörelser har den elektroniska musiken .. varit den musik som ansetts förebåda framtiden. DN 6 ⁄ 12 1999, s. B2.
-GIVANDE, p. adj.
1) (tillf.) till 2: som (av)ger ton. Schulthess (1885). IllSvOrdb. (1964).
2) till 4 (e), 5, om person: som anger tonen, särsk. i förb. med krets(ar); äv. om sak: som tjänar ss. mönster l. norm, äv.: som har en dominerande l. ledande ställning. Möller (1790). Mathematik, Språkkunskap och Estetik anmärkas såsom de tongifvande vetenskaperna vid Upsala lärosäte. Phosph. 1810, s. 308. Det går icke så lätt som man tror för dessa ”nouveaux riches” att bliva upptagne i de tongivande kretsarna i New Yourk. Lagergren Minn. 8: 77 (1929). Det gamla hertigliga slottet i Beaune har i många avseenden varit tongivande för stadens arkitektur in i våra dagar. Ymer 1952, s. 198. Vid sidan av Otis Redding var Wilson Pickett och James Brown de tongivande gestalterna i 60-talets soul. Brolinson o. Larsen GoodVibr. 122 (1994).
(2, 4, 5) -GIVARE. särsk. till 4 e: person som anger tonen; äv. oeg. l. bildl., om ngt som sätter sin prägel på l. dominerar l. utgör norm inom visst område. Liljestråle PVetA 1784, s. 15. Granen jämte furen äro tongifvarne åt våra bergsbygder, de äro Sveas symbolträd. Santesson Sv. 56 (1887). Med radiochefen och styrelsens ordförande som tongivare. RöstRadioTV 1961, nr 51, s. 3.
-GIVNING. SAOL (1900; utan angiven bet.).
1) mus. till 2, 3: handlingen att frambringa ton(er), ngn gg närmande sig l. övergående i bet.: röstbehandling. Norlind AMusH 293 (1921). Sångerskans tongivning förefaller inte .. vidare lämplig för radio. Radiolyssn. 1927, nr 8, s. 10. I spelet fanns någonting som fick mig att direkt haja till: en subtil och flexibel tongivning, en frihet att forma fraser som meddelanden och ömsinta dialoger. DN 6 ⁄ 3 1993, s. B5.
2) (numera knappast br.) till 4 e: handlingen att ange tonen. Santesson Sv. 229 (1887). IllSvOrdb. (1964).
-GÅNG.
1) till 2, om följd av toner; särsk. dels med tanken riktad på den melodiska karaktären hos sådan följd, dels i pl., närmande sig l. övergående i bet.: melodi; äv. oeg. l. bildl., särsk. i fråga om melodisk gång i dikt (l. prosastycke); jfr gång III 6 o. -följd, -ledning. Atterbom Lyr. 2: 48 (1810). Hon spelade sedan länge ljusa och sköna tongångar, sådana som hennes känsla ingaf henne. Bremer Fad. 126 (1858). Den ovane finner icke genast reda i en av Beethovens sonater, får icke överblick över tongången. Larsson Bildn. 8 (1908). Det kunde hända, att fantasien verkligen behöfde invecklade tongångar och rytmer för att konstnärligt tolka ämnet. 3SAH LXIV. 2: 121 (1954).
2) till 2, i bildl. anv. av 1, om individuellt l. av aktuell känslostämning l. inställning l. attityd o. d. framkallat uttryckssätt; jfr -fall 2 c, -läge slutet. 3SAH 9: 93 (1894). I bevekande tongångar har Nordiska Museets ledning år efter år motiverat behovet av medel för svensk folklivsfilm. Fatab. 1942, s. 36.
3) (numera mindre br.) till 3 a: satsmelodi; särsk. om satsmelodi typisk för regional variant av visst språk; jfr -fall 2. (Varje gatuförsäljare) har i skriket sin särskilda tongång eller melodi, som tillhör honom ensam. Ödman UngdM 1: 60 (1873, 1881). Ett grunddrag hos .. (bergslagsmålen) är en egen tongång. 2NF 33: 418 (1921). Bergman Patr. 111 (1928).
4) (numera föga br.) till 6, om nyans av viss färgton. Framför oss bölja Ultewis’ fjellslätter, i tongångar af drufblått och lila. Rosenius Himmelstr. 60 (1903). Josephson Romant. 39 (1926).
-HUVUD. tekn. i apparat för ljudupptagning l. ljudåtergivning (ss. bandspelare), om komponent för inspelning l. avspelning. BonnierLex. (1966). Om inte tonhuvudet är inställt i exakt rätt vinkel i förhållande till bandet får man diskantfel. RådRön 1988, nr 2, s. 7.
-HÅL. särsk. (numera mindre br.): hål (se hål, sbst. 4 d). Heinrich (1814). Syrinx, vasspipan eller pansflöjten, bestod af olika långa rör utan tonhål. Valentin Musikh. 1: 69 (1900). Östergren (1958).
-HÖJD. (i fackspr., särsk. mus.) gm svängningstalet bestämd höjd (se d. o. 8) hos ton; förr äv. allmännare, om röstläge; jfr -läge. Mecklin BegTonk. 8 (1802). Hvarje vokalljud (har) sin egna naturliga tonhöjd. Setterblad Mackenzie 98 (1887). Den tonhöjd, som vanligen och instinktlikt väljes af talare ligger i den mellersta delen af röstens omfång. Setterblad Mackenzie 143 (1887). Pythagoréerna upptäckte det bestämda sammanhanget mellan tonhöjden och längden av den vibrerande strängen. Aspelin TankVäg. 1: 46 (1958). Många människor med absolut gehör kan snabbare och mera korrekt avgöra tonhöjden för pianots vita tangenter än för de svarta. DN 27 ⁄ 9 1998, s. D16. jfr orkester-tonhöjd.
Ssgr (i fackspr.): tonhöjds-bestämning. jfr bestämning 6. FinlB 99 (1894).
-förlopp. jfr förlopp, sbst.2 2, o. ton-rörelse. Keironomi .. (dvs.) kördirigering medelst handrörelser, som bl.a. åskådliggör melodins tonhöjdsförlopp. BonnierLex. 8: 168 (1964).
(2, 3) -HÖJNING. särsk. till 3: höjning av ton (i sht i uttal av stavelse l. ord l. sats). 2SAH 3: 123 (1802). I ordfrågor koncentreras ofta frågan på frågeordet, och tonhöjningen inträder då där. Thorell SvGr. 277 (1973).
-INSTRUMENT. (†) musikinstrument. Drake Töpfer 2 (1850).
-INTERVALL. mus. intervall (se d. o. 2). Edlund ÅrsbVetA 1850, s. 22. (En testpanel) fick välja vilka tonintervall, fraser och rytmer de tyckte bäst om. Resultatet sattes i händerna på en producent, som satte ihop en låt av det. DN 10 ⁄ 3 2000, s. 6.
-INTRYCK~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) intryck förmedlat av (viss) ton; jfr -förnimmelse. Herrlin Minnet 199 (1909).
-KASKAD. kaskad (se d. o. 1 b β) av toner; i sht i pl. Ett operans lifgarde, åt hvilket tenoren aldrig förgäfves slänger upp sina tonkaskaders fontaine lumineuse. Carlsson HelaSthm 522 (1912).
(2, 6) -KLANG. särsk. till 2: klang (se klang, sbst. I 3) av toner; äv. oeg. l. bildl.: karaktär l. prägel l. känslostämning. JGOxenstierna 4: 178 (1815). ”Vid ett torp i en skog”, hvari .. (C. M. Bellman) gifvit en vacker skildring af en jordbrukares lif med idyllisk .. tonklang. Schück o. Warburg 2LittH 2: 268 (1912).
(6) -KLICHÉ. (numera föga br.) rasterkliché; jfr autotypi-kliché. Oldenburg Bok 51 (1923). Östergren (1958).
-KONST. [jfr t. tonkunst] om den konstart som har musiken ss. föremål (jfr musik 2); särsk. om komposition (se d. o. 4); äv. allmännare, om musik; jfr konst 4. (Jag har) fuller tagit mig den friheten at giöra åtskilliga nya ord, såsom .. ton-, språk-, tale-konst etc. Möller Föret. 3 a (1745). (J. Rudbeck) älskade sjelf och idkade matematik, naturkunnighet och tonkonst. Fryxell Ber. 8: 161 (1838). Musikaliska uppsatser .. (av bland andra Aristoteles), af hvilka man sökt bilda sig ett begrepp om tonkonsten hos de gamle (grekerna). Bauck 1MusH 277 (1862). Keith Jarretts gränsöverskridande tonkonst inspirerade till ett program med stor variation. GbgP 13 ⁄ 5 2003, s. 54.
-KONSTNÄR~02 l. ~20. [jfr t. tonkünstler] om utövare av tonkonst; särsk. om kompositör. Mecklin BegTonk. 20 (1802). Att Bellman äfven var Tonkonstnär, har – förunderligt nog! – helt nyligen blifvit nekadt. 2SAH 25: 166 (1852).
-KONTROLL. [jfr eng. tone control] särsk. tekn.: kontroll l. reglering av klangfärg hos (inspelat) ljud; i sht konkret, om anordning hos radiomottagare l. förstärkare o. d. för reglering av klangfärg. (Eng.) Tone control (sv.) tonkontroll. Englund EngSvFotogrLex. 99 (1955). Bekvämt utrustad (radio) med fällbart bärhandtag samt volym- och tonkontroll och sladd. Expressen 27 ⁄ 10 2000, s. 52.
-KUNNIG. (†) som är kunnig i tonkonst; musikalisk (se d. o. 3). Polyfem IV. 24: 2 (1811). De tonkunnige vördade föröfrigt icke Pan utan Apollon såsom sin konsts uppfinnare. Palmblad Fornk. 1: XLVIII (1843). TByggn. 1859, s. 3.
-KVALITET. om kvalitet hos ton. Sånglära 4 (1814). Cremonas violinfabrikanter .. ha fullkomnat violinens byggnad och tonkvalitet. 2NF 27: 259 (1917). Den något raspiga, ”ohyvlade” tonkvalitet som fanns i hans spel. SvD 4 ⁄ 9 2000, s. 13.
-LEDNING. (†) tongång (se d. o. 1). JournSvL 1800, s. 373. Björkman (1889).
(6) -LITOGRAFI. konst. abstr. o. konkret: färglitografi; jfr kromo-litografi. Bilderna (i boken från 1843) voro .. ståtliga och tryckta i den då nya metoden tonlitografi. HLittSt. 26: 48 (1950). En vacker tonlitografi av Thora Thersner. Östergren (1958).
-LOPP. (†) om flöde av toner (l. ackord); jfr lopp 3 a slutet. Lyceum I. 2: 162 (1810). Rossini’s Arier .. hvilka bestå af tillkonstlade, betydningslösa, ofta mot all sträng modulation stridande tonlopp. Euterpe 1: 5 (1823).
-LÄGE. mus. tons läge; äv. om placering av instruments l. rösts tonomfång i tonserie (jfr röst-läge 1); jfr -höjd. (Flöjt)tonens styrka, renhet och skönhet och i synnerhet dess delikatess i de högsta tonlägena. NDA 23 ⁄ 11 1867, s. 2. Rösten med sitt främmande djupa tonläge skälvde. Hallström Händ. 67 (1927). särsk. i bildl. anv., om av aktuell känslostämning l. inställning l. attityd o. d. framkallat uttryckssätt; jfr -fall 2 c, -gång 2. De tonlägen, som förmärkts i den socialistiska kören. NatTidn. 1931, nr 16, s. 2.
-LÄNGD. om tons varaktighet l. utsträckning i tiden; jfr -valör, -värde 1. Valentin Musikh. 1: 83 (1900). De flesta lyssnare kan uppfatta förändringar i tonlängden på en hundradels sekund. DN 3 ⁄ 11 1995, s. A19.
(2, 3) -LÄRA. (†) lära(n) om toner, särsk. dels: fonetik, dels: prosodi. Skjöldebrand Acc. 27 (1795). Tonläran är sammanfattningen av de enklaste ljud, hvilka till efterhärmning böra förestafvas barnet. Lyceum I. 2: 153 (1810). Tonlära (Prosodi), läran om ordens ljudvigt och ton i vers. Bjursten SvSpr. 22 (1870). WoJ (1891).
-LÖS.
1) till 2: som saknar l. inte avger ton, ljudlös; särsk. språkv. om språkljud (i sht om konsonant): som bilda(t)s utan stämbandston (förr äv. till 3 a: obetonad); äv. oeg. l. bildl., i sht om röst l. yttrande: som saknar kraft l. liv, likgiltig, entonig, monoton, särsk. i adverbiell anv. De stafwelser, som hafwa tonen, må kallas tonige; och de som ej hafwa någon ton, tonlöse. Hof Skrifs. 15 (1753). Ingen sång mig kan skänka behag / mer än din väfstols tonlösa slag. Levertin Leg. 31 (1891). Tonlösa ljud äro en del konsonanter, som äro enbart bullerfenomen, t. ex. p, s, f. Danell SvLjudl. 7 (1911). Jag längtar åter till min barndoms vardag på höstarna, då man fick vara inne. Den var ett långt och tonlöst enahanda, och allt som hände, hände utanför. Silfverstolpe Vard. 51 (1926). Hon talar torrt och tonlöst, ofta med formuleringar som är kompromisslösa och nedlåtande mot omgivningen. DN 4 ⁄ 7 1997, s. A8.
2) (numera föga br.) till 6: som saknar ton, färglös. MeddSlöjdF 1900, 2: 60. Det violetta övergår i tonlöst grått, det röda återskenet från dagens stjärna försvinner. Hedin Jerus. 158 (1917).
Avledn.: tonlöshet, r. l. f. till -lös 1, om förhållandet att vara tonlös l. att icke avge ton; äv. bildl. Törneros (SVS) 4: 216 (c. 1830). Det abstrakta språk .. som Ström behandlar med en oroande tonlöshet i sina Brandenburgdikter. SvD 18 ⁄ 2 1998, s. 13.
-MASSA. om (ostrukturerad) massa l. mängd av toner; särsk. om summan av toner som ryms i musikstycke. Ljunggren Est. 2: 336 (1860). Det var Franzéns livsstämning, och i en stund av benådad ingivelse blev den tolkad i påskmorgonpsalmens jublande tonmassor. 3SAH LVIII. 1: 15 (1947).
-MINNE. musikminne. Trana Psych. 2: 53 (1847).
-MÅLANDE, p. adj. som i toner söker återge l. framkalla associationer till utommusikaliska företeelser. Deklamation med ett tonmålande ackompagnemang. Strindberg Brev 15: 79 (1904).
-MÅLERI1004, äv. 3~002.
1) till 2: (strävan till) återgivning i toner av utommusikaliska företeelser; jfr måleri 2 slutet o. -målning 1. Ljunggren Est. 2: 344 (1860). En mycket vacker, expressiv och lyrisk komposition där tonmåleri och stämkombinationer i kören bidrar till variationer i uttrycket. SvD 17 ⁄ 9 1997, s. 15.
2) (numera bl. tillf.) till 6, om måleri (se d. o. 2) i ton(er); jfr -målning 2. Så var det koloriten, det känsliga holländska tonmåleriet, som delvis hjälpte honom. Kjellin Troili 1: 110 (1917). OoB 1931, s. 533.
-MÅLNING.
1) till 2: tonmåleri (se d. o. 1); äv. konkret(are), om tonmålande (del av) musikstycke. Sätherberg Dikt. 2: 237 (1846, 1863). Liksom man med ”tonmålning” betecknar ett försök att måla medelst musikaliska toner. Noreen VS 5: 96 (1904).
2) (†) till 6: = -måleri 2. Detta slag af tonmålning kallas pastell. Eichhorn KonstH 106 (1881). WoJ (1891).
-MÅTT. [jfr t. tonmass]
1) (†) till 2, i fråga om bestämning av tonhöjd l. (omfång hos) intervall. Drake Töpfer 121 (1850). (Vi) vilja .. omnämna ännu ett tonmått, lånadt från akustiken. Halftonen kan nemligen antingen vara stor eller liten. Bauck 1Musikl. 1: 24 (1864).
2) (†) till 3: tonvikt (se d. o. 1). Phosph. 1811, s. 499. Adlerbeth HorOd. 151 (1817).
(3 a) -MÄRKE. (†) om diakritiskt tecken, särsk. om accenttecken. Tecknet, hwarmed tonen i skrifwande tillkiänna gifwes, kallas tonmärke (accentus). Hof Skrifs. 127 (1753). Lika litet syntes några af de ton- och andningsmärken till, hwilka annars det grekiska språket för sig fordrar. LfF 1873, 353.
-MÄTARE. [jfr t. tonmesser] (†) instrument för fastställande av tonhöjd. Heinrich (1814). WoH (1904).
-OMFÅNG~02 l. ~20.
1) mus. till 2: omfång (se d. o. 5 a); jfr -skala 1, -vidd. Drake Töpfer 118 (1850). Med undantag för orgel och piano har harpan det största tonomfånget hos alla instrument. Svensson Stauder Musikinstr. 63 (1958).
2) (i fackspr., i sht boktr.) till 6, sammanfattande, om nyanser av halvton mellan helsvart o. vitt; jfr -värde 2. Genom att gå från små punkter till stora (i rastreringen) kan man täcka in ett tonomfång från ca 5 % till fullton. Hallberg DesktPubl. 214 (1989).
-OMRÅDE~020. särsk. (numera bl. tillf.): av toner bestående område (se d. o. 3). Nyström Talorg. 8 (1888). Det tonområde vi kan höra sträcker sig mellan ca 20 p/s och 15 000 p/s. BokNat. Mater. 284 (1953).
-PAPPER.
1) (†) till 2: notpapper. Sir Josefs (musikstycke) ”Bouton de Rose”, skrifven med purpurnoter på chinesiskt tonpapper. Almqvist Törnr. 3: 148 (1850). Cannelin (1921).
2) till 6: tonat papper (för teckning l. montering av fotografier o. d.). Schulthess (1885). En praktupplaga, hvilken tryckts på synnerligen fint tonpapper. SvLärT 1895, s. 656.
(6) -PLATTA.
1) (i sht förr) platta (av zink (förr äv. trä)) tjänande ss. tryckform vid tontryck. Tonplattor af trä taga, om de ej äro af bästa sort, ofta icke väl färg och lemna således en otillräckligt täckt yta. Nordin Boktr. 352 (1881).
2) boktr. om (rastrerad l. inramad) platta (se platta, sbst.2 1 g) hos tidning l. trycksak o. d. (tjänande ss. bakgrund för text). (Ungdomstidningarna) är grafiska mardrömmar som blandar så många typsnitt och tonplattor som det bara är möjligt på en och samma sida. DN 28 ⁄ 6 1993, s. B12.
-POESI. tondiktning; särsk. konkretare, om resultatet; jfr poesi 5. Wegelius Musikl. 2: 147 (1889). Tonpoesin med Björn J:son Lindh där ån brusar högre för varje år. DN 9 ⁄ 4 2003, s. B22.
-POET. (numera mindre br.) = -diktare. Wegelius MusH 482 (1893). SvD(A) 18 ⁄ 11 1959, s. 13.
-PSYKOLOGI. (i fackspr.) vetenskapsgren (inom musikpsykologin) som undersöker människans upplevelse av l. reaktion på enskilda toner l. kombinationer av toner. Norlind SvFolkl. 54 (1911).
-REDSKAP~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) om (enklare) musikinstrument; jfr redskap 2 o. -instrument, -verktyg. (Den gamla felan i Värend har) antagligen varit samma tonredskap som öfra Sverges nyckelharpa. Landsm. II. 8: 6 (c. 1830, 1882).
-REGISTER. i sht mus. register (se d. o. II 3). (Vem kan glömma) denna stämma, hvars tonregister tycktes sakna gräns både uppåt och nedåt? 2SAH 41: 45 (1866). (Gärdsmygen har) många, mer eller mindre avancerade varianter av sitt nedärvda tonregister. DN 15 ⁄ 6 1997, Söndagsbil. s. 16.
-REN. om röst l. instrument o. d.: som ljuder med ton(er) som har l. behåller sin rätta tonhöjd (o. klangfärg l. styrka). Alexandrova Träduvor 31 (1950). Mozartklanger blandade sig med fraset från sidenkjolar och en icke tonren kör som sjunger ”Gustavs skål” av Bellman. DN 2 ⁄ 10 1995, s. B13.
Avledn.: tonrenhet, r. LundagKron. 1: 319 (1918).
-RIK.
1) (numera bl. mera tillf.) till 2: som ljuder klart l. fylligt l. på ett musikaliskt välljudande sätt; jfr rik, adj. 4 a δ, o. -full. Phosph. 1811, s. 549. Fru Nansen har ingen tonrik, sköntklingande stämma. Söderhjelm Upps. 69 (1906).
2) (numera mindre br.) till 6: som uppvisar l. är målad i många toner; äv. bildl.; jfr färg-rik 1. Vetterlund StDikt. 169 (1900; bildl.). Östergren (1958).
-RÄCKA. [jfr t. tonreihe] räcka (se räcka, sbst.1 II 4) av toner; numera i sht i fråga om fågelsång; jfr -följd. Svensson Sångmet. 14 (1889). En rödhake kan improvisera en tonräcka .. vars komplexitet är osannolik. GbgP 7 ⁄ 4 2002, s. 46.
-RÖRELSE. (i fackspr.) tonföljd; jfr rörelse 6 f β α' o. -höjds-förlopp. Ljunggren Est. 2: 339 (1860). Tonrörelsen låter sig enklast framställa under bilden af en först stigande och sedan sjunkande kurva. SoS 1903, s. 101.
-SATS. mus. sats (se d. o. 12). Valerius 2: 213 (1837). En tonsats skulle börja och sluta med fullkomlig konsonans. Jeanson o. Rabe 1: 48 (1927).
-SERIE. om serie av toner (som bildar en sammanhängande helhet); särsk. (o. numera bl., mus.) om serie (se d. o. n) i tolvtonsmusik. I hela oktaven (uppstår) 12 toner, hvilken tonserie utgör en s. k. chromatisk skala. Fock 1Fys. 252 (1853). På 1900-talet kom tolvtonsmusiken .. där tonerna tilldelades plats och nummer i en tonserie som kunde flyttas uppåt och nedåt, baklänges och framlänges .. enligt speciella turer och mönster. Expressen 30 ⁄ 5 1992, s. 4.
-SINNE. (numera bl. mera tillf.) jfr sinne, sbst.2 8. SvLittFT 1835, sp. 404. (Särdragen) i harmoniken hade spontant vuxit fram ur mitt personliga tonsinne. Alfvén 1Sats. 109 (1946).
-SKALA.
1) (i fackspr., i sht mus.) till 2: skala (se skala, sbst. 4); äv. dels: tonomfång (se d. o. 1), dels bildl. (särsk.: tonart (se d. o. 2)). Phosph. 1810, s. 59. (I rollen som E. XIV) hade han användning för hela tonskalan i sin väldiga stämma. Hedberg SvSkådesp. 113 (1884). En ”svart tafla” anskaffades och på den uppskrefs tonskalan med siffror i en lodrätt stående rad. ÅbSvUndH I. 2: 32 (c. 1890). HågkLivsintr. 15: 53 (1934; bildl.). Den lomhörde uppfattar tal icke bara svagare än den normalhörande utan även otydligare, beroende på att hörselnedsättningen är ojämnt fördelad över tonskalan. Bergstrand SvLäkS 473 (1958).
2) konst. till 6, om av viss (dämpad l. mjuk) ton kännetecknad serie av färger l. färgnyanser; särsk. om serie av nyanser mellan svart o. vitt; jfr skala, sbst. 3 a. Estlander KonstH 494 (1867). Området för tonskalan mellan ljus och mörker, mellan hvitt och svart. Rydberg DSkön. 161 (1889). Thaulows fina landskap voro fyllda av elegans .. ofta i en smältande, mjuk tonskala. Lundberg-Nyblom NorrstrArno 66 (1932).
-SKALD. (numera föga br.) kompositör (i sht av tondikt); särsk. om kompositör som äv. textsätter (egen) musik; jfr skald, sbst.1 1 b, o. -diktare, -poet. Bach .. var en verkligt religiös tonskald. Bagge Wendt 297 (1835). Man sökte den skald, som kunde liksom Bellman dikta i ord och toner. Geijer blev denne tonskald. Norlind Geijer 56 (1919). Östergren (1958).
-SKAPELSE. (numera bl. tillf.) alster av musikaliskt skapande, komposition; jfr skapelse 3 b α o. -verk. 3SAH LXXVI. 2: 262 (1859). Wennerbergs oförlikneliga tonskapelser till Davids psalmer hördes ofta i det Wickelgrenska hemmet. MinnGPrästh. 2: 140 (1925). Ingen har mera energiskt än han arbetat för att göra Wagners tonskapelser kända i Sverige. UrDNHist. 1: 77 (1952).
-SKILDERI. (†) om tondikt; jfr skilderi 3 o. -skildring. Liszt .. vill hafva sina tonskilderier omtydda i symbolistiskt intresse. AB 22 ⁄ 1 1898, s. 3.
-SKILDRING. (†) om tondikt; jfr skildring 4 o. -skilderi. Peterson-Berger Recens. 1: 70 (1897, 1923).
-SKRIFT. (numera knappast br.) om skriftlig nedteckning av toner, särsk.: notskrift. Denna tid .. (dvs. 800-talet) hvarunder .. den tonskrift, som kallas neumer, och som här skall anvisas såsom källan för vårt notsystem, har (osv.). 2VittAH 22: 199 (1861). Grekernas tonskrift hade ingen likhet med vår notskrift; den bestod af bokstäfver och var ytterst ovig och invecklad. Bauck 1MusH 13 (1862). SAOL (1950).
-SKÖN. som har en skön l. vacker ton, välljudande; jfr melodi-skön. Med sitt tonsköna och besjälade violinspel har han .. väckt beundran. 2NF 37: 670 (1925).
Avledn.: tonskönhet, r. Dagen 20 ⁄ 9 1898, s. 2.
-SLAG. (numera föga br.) om rytmiskt återkommande ljud; särsk. i fråga om fågelsång; jfr slag, sbst.1 13 (a). (Näktergalens) varma tonslag i den skumma natten. Nybom SDikt. 1: 64 (c. 1840, 1880). Siwertz Fribilj. 113 (1943; om klocka).
-SLUT. (†) kadens (se d. o. 2 a). Frey 1841, s. 104. Auerbach (1915).
-SLÄKTE, förr äv. -SLÄKT. mus. (av transponeringsläge oberoende) urval tonalt samhöriga toner inom ett tonsystem; jfr släkte, sbst.2 4 d, o. -art 1. SthmFig. 1845, s. 31. Den inre åtskillnaden emellan dur och moll är så wäsentlig, att enhwar af dem ligger till grund för ett eget slags tonsystem, en egen tonslägt. Ljunggren Est. 2: 337 (1860).
(6) -SNITT. (†) xylografi; särsk. konkret, om alster framställt medelst xylografi; jfr -stick. KatalGrafUtst. 1889, s. 7. En långt driven skicklighet .. gjorde 1800-talets träsnidare till förnämliga konsthantverkare, vars alster – tonsnitt efter fotografier eller laveringar .. – framstå som verkliga konstverk. Kroon Reprodukt. 17 (1935). Tonsnitt, äldre term för trägravyr. BonnierLex. (1966).
-SPEL.
1) (†) till 2, om spel (se spel, sbst.1 4 g) l. lek med toner (l. ord); särsk. bildl. Ett äoliskt tonspel. Atterbom Lyr. 2: 306 (1810). Mången har den föreställning, att omfånget af .. (B. Lidners) tonspel var inskränkt till endast sorg och vemod. Atterbom Siare 5: 507 (1849). Larsson PoesLog. 117 (1899).
2) (numera bl. tillf.) till 6, om sam- l. växelverkan mellan toner l. nyanser av viss ton; jfr spel, sbst.1 4 e. 2NF 7: 1007 (1907). Ett filigransarbete i teckningen, ett tonspel i grått mellan varmt och kallt, ytterst känsligt i variationer och närliggande valörer. FoFl. 1971, s. 45.
-SPRÅK.
1) i sht mus. till 2, om av toner bestående språk (se d. o. 7 b); särsk. om viss tonsättares musikaliska uttryckssätt. Snellman ElCurs 1: 44 (1837). I sina senare verk använder Sibelius ett alltmer koncentreradt och förandligadt tonspråk. 2NF 38: 282 (1926).
2) språkv. till 3 a: språk i vilket tonhöjdsförloppet i ett ord har betydelseskiljande funktion. Malmberg SvFonet. 105 (1951). Många indianspråk är tonspråk. NE (1995).
-STARK.
1) till 2, om röst l. instrument: som avger kraftig l. stark ton l. kraftigt osv. ljud. (Mannen) af hvilken han köpt eller fått till skänks sin stora, ovanligt tonstarka neapolitanska guitarr. Lagus Pojk. 162 (1904).
2) (†) till 3 a, om stavelse l. takt (se d. o. 2 b): som uppbär huvudtrycket; jfr stark 11 g α γ'. Man skiljer .. mellan betonade eller tonstarka och obetonade eller tonsvaga stafvelser. Löfgren TySpr. 6 (1885). Östergren (1958; angivet ss. mindre br.).
(3 a) -STAVELSE. (numera föga br.) särsk. om betonad stavelse. NF 1: 74 (1875). SAOL (1973).
-STEG. steg (se steg, sbst.1 5 h); i sht förr äv. om (förändring av) röstläge vid uttalet av ord l. sats l. mening o. d. Den plats, hvilken en ton intager i skalan, kallas tonsteg. Bauck 1Musikl. 1: 18 (1864). Stockholmskan och gutniskan (rör sig) med små och ungefärligen lika stora tonsteg. Noreen VS 2: 454 (1910). När Gösta Winbergh skulle sjunga på Nobelkonserten tyckte han att musiken låg ett tonsteg för lågt. DN 9 ⁄ 1 1993, På stan s. 5. jfr halv-tonsteg.
-STEGE. (numera mindre br.) skala (se skala, sbst. 4); förr särsk. konkret, dels om notplan, dels om stegliknande o. för sångundervisning avsedd anordning l. ställning (jfr stege 2); jfr -skala 1. Fem parallelt dragna räta och lika långt ifrån hwarannan satte linier, dem man kallar Ton-stegar. Täubel Boktr. 1: 152 (1823). Tonstegar af trä med flyttbara steg, såsom åskådningsmedel för sångundervisningen efter noter. Svensson Sångmet. 52 (1889). Skala (tonstege) är en stegvis (ton för ton) uppåt- eller nedåtgående följd af toner. Bergenson Mus. 21 (1903). Ruin SjunknH 30 (1956).
(6) -STICK. (numera mindre br.) om xylografi där avtryck görs från i ändträ utskuren tryckform (varvid graveringen sker på tvären mot fibrerna vilket möjliggör rikt nyanserade halvtoner o. d.), trästick (jfr -snitt); äv. dels konkret, om (pappersblad med) bild framställd gm sådant avtryck, dels om koppar- l. stålstick; jfr stick, sbst.1 II 5. Sahlén Träsnitt 66 (1914; konkret). Koppar- och stålstick, där ljus och skuggor varieras starkt genom tätare l. glesare anordning av linjer, punkter o. d. kallas tonstick. Östergren (1958). Tonstick .. bygger upp bilden med hjälp av täta parallella och koncentriska linjer och punkter, vilka modellerar fram volym och djup genom en finfördelad avvägning av gråskalans toner och nyanser. Fatab. 1982, s. 92.
(6) -STICKEL. (†) om för xylografi avsedd gravstickel; jfr stickel 4 a. Hubendick Flicklek. 300 (1879). 2UB 10: 256 (1906).
-STRÖM. (numera bl. tillf.) tonflöde; jfr ström, sbst. 8, o. -svall. Ljunggren Est. 2: 349 (1860). En orkesters brusande tonström. Wegelius MusH 350 (1893).
-STYCKE. (numera mindre br.) stycke (se d. o. 20 b). Recitativen, Arien och andra ton-stycken. Möller 1: 248 (1745). IllSvOrdb. (1964).
-STYRKA. om styrka (se styrka, sbst. 13 c β) l. intensitet hos ton. Drake Töpfer 118 (1850). Ett för det musikaliska uttrycket wigtigt qvantitativt element är tonens större eller ringare intensitet, tonstyrkan. Ljunggren Est. 2: 340 (1860).
-STÖT. stöt (se d. o. 6); särsk. tekn. om ljudstöt given ss. varningsljud l. signal (se d. o. 3) o. d. (Stackatosång sliter på rösten) enär de korta tonstötarne fordra en så snabb följd af fina muskelrörelser .. att trötthet lätt inträder. Setterblad Mackenzie 122 (1887). Tonstötar i telefonen förekomma av fyra olika slag: signalton .. upptagetton .. spärrton .. hänvisningston. RTKatal. 1948, Sthm s. 2102.
-SVAG.
1) till 2: som framföres med svag (se svag, adj. 14 b) ton; om instrument l. röst äv.: som avger svag ton l. svagt ljud. (Eko kallas i musiken) det tonsvagare upprepandet af en kort fras, ofta i högre oktaven. 2NF 7: 114 (1907). Violan anses otymplig, svårspelad och tonsvag. DN 29 ⁄ 5 1992, s. B5.
2) (†) till 3 a, om språkljud l. stavelse: obetonad; jfr svag, adj. 14 b β slutet. Löfgren TySpr. 6 (1885). Cannelin (1939).
-SVALL. jfr svall, sbst. 5 a, o. -flöde, -ström. Ett mera rörande .. Te Deum uppsteg aldrig till himlen, om också buret på orgelns tonsvall. Callerholm Stowe 516 (1852).
-SYSTEM. särsk. mus. sammanfattande, om det till viss kulturkrets o. viss tidsepok hörande (totala) tonförrådet o. principer för dess ordnande. Tonsystemet hos Forngrekerne .. bestod af tvenne Tetrakorder. Mecklin BegTonk. 51 (1802). Oktaven och kvinten blev de två grundläggande intervall, på vilka kineserna byggde sitt tonsystem. Svensson Stauder Musikinstr. 186 (1958).
-SÄKER. om person: som har förmåga att framställa toner rätt, som sjunger rent; äv. i överförd anv., om röst. Lundell (1893). Hennes mörka, både text- och tonsäkra röst, hennes franska påbrå och pigga bruna ögon gjorde henne perfekt för rollen. ICAKurir. 1985, nr 38, s. 2. Som sångerska är hon tonsäker och dramatiskt varierad. DN 6 ⁄ 7 1992, s. B4.
Avledn.: tonsäkerhet, r. SAOL (1950).
(2, 3 a) -SÄNKNING. (numera bl. tillf.) om sänkning av tonhöjd l. tonstyrka; särsk. om sådan sänkning hos stavelse. Sirliga ordalag, dem han gaf ännu mera behag, genom en öm tonsänkning. Ekmanson Sterne 2: 133 (1791). LoW Inl. 26 (1911).
-SÄTTA. [jfr t. tonsetzen] sätta musik till (text l. dikt o. d.); äv. allmännare: komponera (musikstycke o. d.). Crusenstolpe Mor. 6: 74 (1844). (C. F. Zelter) har tonsatt en stor del av Goethes sånger till skaldens fulla belåtenhet. PT 1917, nr 15, s. 2. Han har aldrig läst kompositionslära fast han tonsatt ett 50-tal mindre och större verk. DN 3 ⁄ 12 1994, s. B8.
-SÄTTARE. [jfr t. tonsetzer] person som tonsätter, kompositör; jfr -sättarinna. Lyceum I. 2: 161 (1810). Tonsättaren Hilding Rosenberg har återupptagit sin undervisning i musikens teori och praktisk komposition. SvD(A) 1931, nr 250, s. 9. jfr romans-tonsättare.
Ssgr: tonsättar-, äv. tonsättare-förening. SvD 17 ⁄ 6 1922, s. 8.
-gage. 2NF 10: 294 (1908).
-stipendium. 2NF 12: 80 (1909).
-SÄTTARINNA. [jfr -sättare] (numera bl. tillf.) kvinnlig tonsättare. (Divertissementet) wittnade om aktningswärd kunskap .. hos sin Tonsättare eller Tonsättarinna. (Rec. känner ej hwilketdera). SvLittFT 1834, sp. 217.
-SÄTTNING. om handlingen l. verksamheten l. konsten att tonsätta, komposition (se d. o. 4); äv. konkret, om musikstycke. Nordforss (1805). Den nyss förklingade vackra sången, till hvars diktande och tonsättning .. goda vänner .. vid Lunds universitet, förenat sig. Wulff WTGnosspelius 5 (1888). Tonsättning är .. sammanfogning af toner – d. v. s. idealiserade, periodiskt svängande ljud – till en viss ordning och öfverensstämmelse, vare sig i tonernas mått (rytm) eller samtidighet (harmoni) eller följd (melodi). Lindgren MusSt. 9 (1896). Föreningen har utgifvit öfver ett 70-tal tonsättningar, de flesta af större omfång. 2NF 18: 1450 (1913).
-TECKEN.
1) (numera bl. tillf.) till 2: tecken för ton, särsk.: nottecken. Nordforss (1805). De nu brukliga tontecknen äro noterna, ett beteckningsfält, som leder sitt ursprung från början af 14:de seklet. Möller LbMus. 3 (1880).
2) till 3 a: tecken (se d. o. 2 b α) utmärkande ton hos stavelse l. ord l. sats (jfr accent 4); särsk. (o. numera bl.) språkv., om sådant tecken utmärkande tonaccent. Möller Föret. 3 a (1745). Frågetecken och utropstecken äro alltid på samma gång tontecken och skiljetecken. Schiller SvSpr. 38 (1859). Ett problem .. är transkriberingen av ord från thai till vårt alfabet, eftersom det thailändska alfabetet har 44 konsonanter och 24 vokaler samt 4 tontecken. DN 8 ⁄ 9 1993, s. A13.
(6) -TRYCK. (i sht förr) grafisk teknik l. metod l. konstart innebärande att två (l. flera) formar efter varandra trycks på samma yta av vilka den första ger tonad bakgrund åt figurer l. text l. bild (i svart); äv. allmännare, om tryck i ton. Lindemann-Frommelska lithographier i tontryck öfver Rom. AnderssonBrevväxl. 1: 169 (1852). Allt det öfriga tryckes i pressen med en gul, grå, blå eller annan färgton (deraf namnet tontryck) på det hvita .. papperet. UB 1: 617 (1873).
(2, 3) -TRÄFF. tonträffning; äv. bildl. En sångare – professionel, för den noggranna tonträffens skull. SD(L) 1897, nr 485, s. 3. Hon skrev .. dialogen, med exakt tonträff. SvD 6 ⁄ 12 1996, s. 26.
(2, 3) -TRÄFFNING. särsk. mus. om förmågan l. handlingen att i sång med avseende på tonhöjd återge den ton l. de toner som notskriften anger; äv. bildl.; jfr -träff. SvLittFT 1838, sp. 180. Upptages den knappa tid, som i skolan kan anslås till sångundervisningen, uteslutande .. af tonträffning efter pekning på tafla, så (osv.). Frey 1850, s. 189. Men som helhet uppvisar pjäsen en förnämlig tonträffning och en bred humor. AB 27 ⁄ 2 1965, s. 19.
Ssg: tonträffnings-övning. (numera föga br.) (metodisk) övning i tonträffning. SvLittFT 1838, sp. 202. SAOL (1950).
-VAL. tele. om gm kombination av två toner till digital växel förmedlat val (medelst knappsats) av (siffer)tecken på telefonapparat. Expressen 5 ⁄ 3 1984, s. 3.
Ssg (tele.): tonvals-telefon. Expressen 5 ⁄ 3 1984, s. 3.
-VALÖR. (i fackspr.) till 6, om (skiftning i) valör l. ljushet hos ton; förr äv. till 2, om tonlängd. 2VittAH 22: 235 (1861; om tonlängd). De olika färgernas tonvalörer eller ljushetsgrader sinsemellan. Roosval Schmidt 193 (1896).
-VERK. (numera mindre br.) (i sht större) musikaliskt verk; jfr -skapelse. Man tror att Hr Bervald .. denna vår ämnar begifva sig till Paris med sitt tonverk. SthmFig. 1846, s. 80. Östergren (1958).
-VERKTYG~02 l. ~20. verktyg med vilket ton åstadkommes l. framkallas, instrument; numera i sht om ä. instrument (jfr -redskap); förr äv. om röstorgan. Atterbom 1: 251 (1824). Atterbom Minnest. 2: 133 (1853; om röstorgan). Ordet instrumentum (blev) den appellativa benämningen för vilket tonverktyg som helst. Hennerberg o. Norlind 2: 4 (1912). Vid Drottningholmskonserten hördes varken de bästa eller de sämsta av de gamla tonverktygens möjligheter. DN 6 ⁄ 7 1992, s. B4.
-VIDD. (numera mindre br.) tonomfång (se d. o. 1). Den djupa Karl-rösten, eller Basen, har vanligen en Tonvidd af 2:ne Octaver, att räkna ifrån stora F till ettstrukna f. Sånglära 4 (1814). SAOL (1973).
(2, 3) -VIKT.
1) språkv. om starkare exspiratoriskt tryck (o. motsv. prosodiska modulation) som vid tal l. läsning tillfaller viss stavelse l. visst stavelsebildande ljud, huvudtryck, tryckaccent; förr äv. dels om betoning av taktdel i musik, dels allmännare: betoning (se d. o. I 1 a); jfr -mått 2. Kellgren (SVS) 5: 107 (1787). Lärjungarne må vänjas att .. läsa .. med den tonvigt hvarje ord eller bokstaf kan fordra, för att göra meningen tydlig. FörslSkolordn. 1817, s. 125. Orden: natur, ackord, musik, äro af motsatt tonvigt eller stafvelselängd med orden: blomma, frihet, tonkonst. Fröberg Harm. 273 (1878). Öfningar med fördelad tonvigt. Nilson Pedalspeln. 14 (1884). När det ju självklart heter Ankeborg med tonvikten på ”borg”, precis som i Göteborg! För det gör det väl?? DN 5 ⁄ 6 1997, s. B13. särsk. i utvidgad l. allmännare anv., om sådant tryck som (med hänsyn till innehållet vid tal l. läsning) tilldelas enskilt ord l. enskild fras i sats l. mening, ofta närmande sig l. övergående i bet.: eftertryck; jfr betoning I 1 b. Med tonwigt .. menas det starkare eftertryckligare uttalet af wisza wigtiga ord eller meningar. Lidén SvSpr. 118 (1848). Då såg den främmande mannen doktorn rakt in i ögonen .. och sade med tonvikt på varje ord: Varför-förföljer-du-mig? Bolander HerrKr. 11 (1946).
2) i bildl. anv. av 1, i fråga om framhävande av l. särskild uppmärksamhet på ngt; särsk. i uttr. lägga tonvikten på ngt, särskilt framhålla l. uppmärksamma l. intressera sig för ngt. Atterbom Minnest. 1: 177 (1847). Även denna volym är alltså en bok om Kyrkan, fast tonvikten här är lagd på omvändelsen, bönelivet och vardagen. Giertz Kyrkofr. 5 (1939). Uppsatserna behandlar de senaste två seklen, med tonvikt på sekelskiftet och Sverige. Lychnos 1996, s. 160.
Ssg (till -vikt 1; †): tonvikt-, äv. tonvikts-lös. obetonad. VetAH 185556, s. 74. Östergren (1958).
(3) -VIKTIG. (†) om språk l. uttal: emfatisk; om stavelse: betonad (se betona I 1 a). Stiernstolpe Arndt 2: 197 (1807). (I svenskan är det så) att tonvikten vanligtvis tillkommer ordets första stafvelse (detta äfven i händelse ordet har två tonviktiga stafvelser). Noreen Rättskrifn. 33 (1892).
-VÅG. (i sht i vitter stil) bildl., om våg som utgörs av l. förmedlar toner; förr äv.: ljudvåg. Scheutz Jord. Reg. (1856). (Man ser på pianistens) bleka anlete, hur djupt hon själf gripes, då hon på tonvågorna höjer sig .. till drömmarnas och skönhetens land. Laurin Konsth. 616 (1900).
-VÄRDE.
1) (†) till 2: tonlängd. Möller LbMus. 11 (1880). Bergenson Mus. 39 (1903).
2) färg. o. konst. till 6, om (mått avseende mättnad hos) nyans l. färgstyrka hos ton; särsk. om nyans av halvton mellan svart o. vitt; jfr -omfång 2. TT 1871, s. 281. Korningen gör manéret mjukare och möjliggör bättre återgivandet av tonvärden och övergångar. Globen 1925, s. 25. Färgen måste samspela med andra färgers tonvärden och de former dessa färger byggde upp. SvD 15 ⁄ 3 1997, s. 27.
-VÄRLD. sammanfattande, om alla (tänkbara) toner i musikstycke l. viss tonsättares verk l. viss musikalisk genre o. d. PoetK 1815, 2: 10. Glucks opera Orpheus och Euridice står i början av 1777 nästan alltid på spellistan, och det är dess fulländade tonvärld som fyller honom. IllSvLittH 2: 370 (1956).
(2, 3) -VÄXLING. särsk. till 3 a: modulation (se d. o. 1 slutet). Tjenliga tonvexlingar gifva liflighet åt uttalet och läsningen. Moberg Gram. 22 (1815). Skaldens lyhördhet för svenskans säregna musikaliska tonväxling (har) gjort hans analys till en märklig insats i vår språkhistoria. Ek Kellgren 2: 60 (1980).
Avledn.: TONIG, adj.
1) till 2, ss. senare led i ssgr: som har l. består l. kännetecknas av l. ljuder l. uttalas med sådan l. sådan ton l. så l. så många toner (som förleden anger); jfr en-, full-, få-, hög-, låg-, ren-, sju-tonig m. fl.
2) (†, utom ss. senare led i ssgr) till 3 a, om stavelse: betonad; äv. om ord: som uttalas med akut accent. De stafwelser, som hafwa tonen, må kallas tonige; och de som ej hafwa någon ton, tonlöse. Hof Skrifs. 15 (1753). Skjöldebrand Acc. 15 (1795). jfr efter-, hög-, låg-, o-, stark-tonig.
3) (numera bl. tillf., utom ss. senare led i ssgr) till 6: som har l. är utförd l. framställd i ton(er). 2UB 10: 336 (1907). Östergren (1958). jfr dubbel-, dunkel-, grå-, silver-tonig m. fl.
Avledn. (till tonig 3): tonighet. (numera mindre br.) om egenskapen l. förhållandet att vara tonig. 2NF 19: 196 (1913). Östergren (1958).
TONISK, adj.1
1) (numera bl. tillf.) till 2: som gäller l. avser l. har samband med ton(er); särsk. i uttr. tonisk treklang, om tonikatreklang. Kræmer Metr. 1: 16 (1874). Kören (deklamerar l. sjunger) med half röst .. tills .. mollklangen öfvergår till toniska treklangen i D-dur. PT 1903, nr 274 A, s. 3. Det toniska elementet kommer i dikten omedelbart fram genom språkets ljudskönhet och samklangen, rimmet. Wrangel Dikten 8 (1912). SAOL (1973). jfr penta-, sju-tonisk.
2) (†) till 3 a: som avser stavelses (grad av) betoning; särsk. i uttr. tonisk accent, musikalisk accent. Bergklint MSam. 1: 243 (1781). Lika angelägen, som Finskan .. är om jemvigten emellan vokaler och konsonanter .. så mon är hon ock i rhytmiskt hänseende derom, att den toniska accenten må blifva tydligt hörbar. Suomi 1841, 4: 23. Cannelin (1939). jfr efter-tonisk.
TONLIG, adj. till 2: som hänför sig till l. avser l. har samband med ton(er). GbgP 28 ⁄ 8 1957, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content