SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DYSING, m.
Etymologi
[fsv. dysing, af mnt. dusink, af ovisst urspr.]
(i fråga om äldre förh.) med bjällror besatt bälte af metall. (Bland det i Tuna kyrka i Dalarna befintliga silfver fanns) uti et knyte en förgylt Dysing. DiplDal. 2: 212 (1533). Följande perzedlar af kyrkans brudskrud .. Kyrkans Dysing el. Sölfbälte. Fatab. 1917, s. 60 (i handl. fr. 1733). jfr Afzelius Sag. 5: 21 (1843).
Anm. Den af Möller (1790) o. Heinrich (1814) gifna förklaringen ’halskedja' torde bero på misstag.
Spoiler title
Spoiler content