publicerad: 1923
DYSTER dys4ter, adj. -tre, -tra; -trare. adv. -T.
Ordformer
Etymologi
[liksom (ä.) d. dyster af mnt. duster, mörk, af fsax. thiustri, af ovisst urspr.; jfr äfv. t. düster, holl. duister, feng. þystre, þéostre]
1) mörk, dunkel, skum, svart; numera bl. med bibet.: allvarlig, hemsk, obehaglig o. d. (se 2 a). Till dystra Stygis-Siö. Lillienstedt Christus A 3 a (1694). Du sälla stoft, som hvilar här! / Niut liuflig frid i dystra jorden. Nordenflycht QT 1745, s. 108. En enslig dal, / dyster, hopträngd mellan bergen, öfverskyggd af björk och al. Tegnér WB 5: 128 (1820). Våra dunkla, dystra barrskogar. Geijer II. 1: 35 (1825). Kyrkans dystra, högtidliga hvalf. Dalin (1850). I skogens dystra djup. Dens. Då man besinnar huru sparsamt med dager de låga fönstren .. insläppte, kan man väl föreställa sig rummens dystra utseende. HLilljebjörn Hågk. 1: 5 (1865). — särsk.
b) (†) i bild, i fråga om okunnighet l. otydlighet o. d.: svart. Then dystre Ignorantia. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651). Sker icke thet (att satserna åtskiljas genom interpunktionstecken), så råkar skrifften i dystert mörker: och får aldrig sin tydelighet. Swedberg Gr. 139 (1722). (Utan) microscopier och tuber .. lågo (astronomien) i et dystert mörker. Linné Stenr. 11 (c. 1747). Det dystra Medel-tidens mörker. Bergius PVetA 1769, s. 7.
2) bildl.
a) som gör ett nedstämmande l. allvarligt l. obehagligt intryck på människans sinne: allvarlig, hemsk, nedstämmande, sorglig, ledsam, trist, svart; om natur l. plats l. trakt äfv.: enslig, ödslig. Ett quäde / så djupt, så dystert som en röst ur grafven. Tegnér (WB) 2: 193 (1815). Här är så ängsligt och dystert omkring mig. Almqvist AmH 1: 3 (1840). En dyster stillhet rådde. Runeberg 2: 113 (1848). En dystert allvarsam natur. Englund Ged. 1 (1853). Än herrskar natt i klostrets dystra sjukrum. Fahlcrantz Ansg. 75 (1835). Hans begrafning var en af de dystraste jag öfvervarit. DeGeer Minn. 1: 183 (1892). Fästningen gör med sina gamla, grågula murar ett dystert intryck. Jensen SvMinn. 127 (1910). Ett ljus som lyser i en dyster vildmark. 2Petr. 1: 19 (Bib. 1917). — (†) Minvana .. kastade sina ögon öfver det dystert rytande hafvet. Ossian 1: 65 (1794). — jfr GRAF-, SKUGG-DYSTER.
b) om person l. sinne(lag) l. min l. blick o. d.: bedröfvad, svårmodig, sorgsen, nedstämd; äfv.: bitter, missmodig. Du började så dystert, min käre Omar, så jag fruktade at det gick ut på et sjelfmord, och til slut stadnar det vid et ja af en Flicka. Björn Besynn. 31 (1792). Ett dystert sinne, som lefver inom sig sjelf och i ideernas verld, söker mera det sublima; ett gladt sinne, som blickar utom sig och lefver i naturen, söker och finner mera det sköna. Tegnér FilosEstetSkr. 290 (1808). Dyster Monarken satt och ett moln betäckte hans panna. Stagnelius 3: 65 (1817). En man, mager, svartbrun och dystert blickande ur ihåliga ögon. Rydberg Sing. 71 (1865; uppl. 1876: skumt). Dyster till sinnes. Lagerlöf Holg. 1: 132 (1906).
-GRÖN.
1) (†) till 1: mörkgrön. Dystergrönt ängelskt (kläde). JMurberg i VittAH 3: 97 (efter handl. fr. 1540).
2) till 2 a: dystert grön. Dystergröna tallar, / höga, tysta, allvarsamma. Tavaststjerna (1881) hos Söderhjelm Tavaststjerna 42. —
(2) -MÖRK. dystert mörk. Känslorna färgade anletsdragen med sin dystermörka färg. Månsson Rättf. 1: 331 (1916).
Afledn.: DYSTERHET, r. l. f. särsk.
1) (†) till 1 b. Också är det i Tyranniets och Inquisitionens dysterhet, som Pasqvillerna utbrustit. Thorild 2: 146 (1786).
3) till 2 b. Hon försöker visserligen alltid vara glad i min närvaro; men hjertats dysterhet genomtränger det konstlade leendet. Blanche Läk. 76 (1845). —
1) (†) till 1; anträffadt bl. ss. vbalsbst. -ING, konkret: mörker. JGOxenstierna 4: 13 (1815). Det hår, som, likt natt omkring dag, / Bröt omkring pannan sin lockiga dystring. Atterbom LÖ 1: 130 (1824).
2) till 2 b, i förb. dystra till10 4, blifva dyster l. dystrare. Ni går och dystrar till här i ensamheten. Kerfstedt Eva 142 (1888). Didring Malm 2: 31 (1915).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content