[sannol. liksom d. døjt, t. deut, af holl. duit, af ovisst urspr.]
(†) eg.: benämning på ett litet holländskt skiljemynt; särsk. ss. beteckning för ngt ytterst ringa l värdelöst: skärf, vitten. Gud kiöper med sitt blod; wi sälja för en dytt. Runius Vitt. 2: 130(1713).
SAOB
