SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DÅLIG 3lig2, adj. -are (i sht hvard. i bet. 2 o. 3, Porthan Bref Calonius 346 (1797) osv.). adv. -A (†, Swedberg (1704) hos Tottie Svedberg 2: 29), -T. Anm. I stället för gradf. med -are användes vanl. SÄMRE, SÄMST l. VÄRRE, VÄRST.
I. [jfr nor. dial. daaleg, isl. dáligr; af oviss härledning; jfr Hellquist, Celander i NordStud. 115, Falk o. Torp Wb. 132; jfr äfv. DÅRLIG samt d. daarlig, ä. d. daallig]
1) i allmänt klandrande l. nedsättande bet., med en mängd efter sammanhanget skiftande nyanser: som icke är sådan den bör l. borde vara, under medelmåttan.
a) om person (l. lefvande varelse): underlägsen, ofullkomlig, svag, usel, ”klen”, ”slät”, ”skral”, ”eländig”, oskicklig; vanl. med angifvande af det område l. den verksamhet med afseende på hvilket l. hvilken ngn är dålig; företrädesvis attributivt. Han är dålig (som) undervisare, dålig människokännare, dålig politiker. En dålig far; jfr 3. Pojken är dålig i tyska. Dåliga husbönder hafva merendels dåliga tjänare. Cavallin Herdam. 4: 26 (cit. fr. 1697). Ganska skickliga ynglingar .. kommo (till Växjö stift ss. prästkandidater äfven) ifrån Lund, men från Upsala kommo dock alltid färre dåliga. Ödmann Hågk. 104 (c. 1805). Den dåligaste hushållare han någonsin känt. Heidenstam i 3SAH 28: 19 (1916). — särsk. (hvard.) i förb. vara dålig (till) att (göra ngt), hafva l. visa klen förmåga (att göra ngt). Hon mötte .. en gammal fru, som var dålig å gå. Lagerlöf Kejs. 135 (1914). Belgarna är inte dåliga till å ta' sig fram. Cederschiöld Krig 173 (1916).
b) om sak l. förhållande: icke god, otillfredsställande, underhaltig, bristfällig, ofullkomlig, af föga l. intet värde, mindervärdig, värdelös, som det är föga bevändt med, oduglig, eländig, otillräcklig, knapp, svag, ynklig, ömklig. Årets skörd blir dålig l. det ser dåligt ut med årets skörd. Just nu är det dåliga tider för landtbrukarna. Ha det dåligt (dvs. knappt, svårt). Förtjänsten var dålig, ja rentaf usel. Han har dåliga affärer, sköter sina affärer dåligt. Sitta med dåliga kort. Den flickan är minsann inget dåligt parti. I svenska gick det dåligt för Karl l. redde K. sig dåligt. Det är dålig svenska i boken. Ha dåligt minne, dålig smak. Truppens disciplin är dålig. Ha dåligt samvete, vara skuldmedveten. Det tycks vara dåligt med respekten; jfr α. Du har dålig ordning i dina lådor. En utmärglad och dåligt klädd tiggare. Dåligt väder, väglag. Dåliga vanor; jfr 3. Dåliga (dvs. ledsamma) nyheter. Ett dåligt (dvs. oroväckande) varsel. Dålig ledare för elektricitet, dålig värmeledare, som endast långsamt genomsläpper elektricitet resp. värme. Dålig (dvs. osund, förskämd) luft. Den här stören är för dålig (dvs. klen, bräcklig) att bända med. Vid middagen var han blek och åt dåligt (dvs. föga). Framställningen är i dålig mening populär. Det skulle göra ett dåligt intryck, om (osv.). Hysa en dålig (dvs. ofördelaktig) tanke om ngn. En kvinna med dåligt rykte; jfr 3. Vara vid l. visa dåligt lynne, vara ur humör resp. visa humör. Han har dåligt ölsinne, dvs. blir lätt vild o. oregerlig efter förtäring af starka drycker. 1 fiärbulster mäd dålit var. Fatab. 1911, s. 89 (i handl. fr. 1781). Ett dåligt hufvud hade han (dvs. Dufva), men hjertat det var godt. Runeberg 2: 57 (1846). Det, som är sanning i Berlin och Jena, / är bara dåligt skämt i Heidelberg. Fröding Guit. 82 (1891). En dålig lag är bättre än ingen lag. Kjellén NatSaml. 77 (1902, 1906). Där .. (Nils) låg .., kunde han .. dåligt höra. Lagerlöf Holg. 1: 103 (1906). — särsk.
α) (hvard.) i förb. (vara l. ha) dåligt med, knappt om, klent med. Engström 1bok 50 (1905). Mat hade vi dåligt med. Dens. 2bok 146 (1909). Det är dåligt med aptiten, då man lider av bergssjukan. Hedin Pol 1: 142 (1911).
β) närmande sig 2, i fråga om kroppsdelar l. kroppsliga funktioner o. d.: som lider af organiskt fel l. som är i olag. Dåliga ögon, öron, tänder, lungor. Dålig (dvs. illaluktande) andedräkt. Jag måste hålla diet, för jag har dålig mage. Han hör dåligt. Nordforss (1805). Den skrofulösa har .. ”dåligt läkkött”, såsom man plägar säga. Wretlind Läk. 6: 70 (1898).
2) i fråga om hälsotillstånd: sjuk, illamående, ”krasslig”, klen; numera bl. hvard. utom i fråga om svår sjukdom l. starkt medtaget tillstånd; nästan bl. predikativt. Du ser så blek ut; känner du dig dålig? Hon ser klen och dålig ut. Dålig, ..: oförmögen. Spegel (1712). (Sv.) Dålig, (t.) .. kränklich, schwach. Lind (1749). Mamsell Strotin är .. dålig i sin fot. Dahlgren Herrgårdssl. 215 (i handl. fr. 1800). Far var verkligt dålig. Nyblom Minn. 2—3: 200 (1904).
3) moraliskt klandervärd l. förkastlig, omoralisk, usel, gemen, nedrig; om person äfv.: sedligt förfallen, karaktärslös, samvetslös, lastbar, elak; om sak l. förhållande äfv.: ond, låg, ovärdig, skamlig, skändlig; företrädesvis attributivt. Han är en dålig och gemen människa, ett dåligt subjekt. Råka i dåligt sällskap. Dåliga kvinnor, (vanl.) lösaktiga, illa ansedda. Han har dåligt påbrå. En handling, förestafvad af dåliga bevekelsegrunder. Föra en dålig vandel. Föregå med dåligt exempel. Dåliga nöjen. Lindfors (1815). Tegnér (WB) 3: 150 (1817). Den, som har en dålig sak, har aldrig sant mannamod. Hagberg Shaksp. 2: 103 (1847). Det är en dålig fogel, som träckar i sitt eget bo. Granlund Ordspr. (c. 1880). Så dåliga äro icke människorna annat än undantagsvis som de typer, en stor del af de s. k. realistiska författarne framställer. De Geer Minn. 2: 288 (1892). — särsk. [jfr sv. dial. den dålige, djäfvulen] (i bygdemålsfärgadt språk) eufemistiskt i svordomar o. d. (Kusken om inspektoren:) Fy för något dåligt hvad han då blef ettrig! Lindqvist Dagsl. 3: 48 (1904). ”Hör I! Tag mig innerlig dålig” — detta var Pers stående förmildrade edsformel. Forslund Lee 82 (1905).
4) (numera föga br.) i socialt hänseende lågt stående (motsatt: ”bättre folk”, ”bättre mans barn”). (Sv.) Dålig karl, (fr.) homme de bas aloi. Weste (1807). Almqvist TreFr. 1: 75 (1842). Av dålig ätt .. = lågbördig. Östergren (1920).
II. [jfr sv. dial. (Finl.) dålog, dåsig, trög; se vidare etymol. afd. under DOLL o. DÅLMÅNS; urspr. alltså ett helt annat ord än I]
1) (†) trög, långsam, lat. (Sv.) Dålig, (lat.) .. ignavus, iners. Schenberg (1739). (Sv.) Dålig, (t.) lässig, träg. Lind (1749). Lindfors (1815). Helenius (1838).
2) (†) dum, oförståndig. (Sv.) Dålig, (lat.) Fatuus. Schenberg (1739).
Afledn.: DÅLIGHET, r. l. f.
I.
1) (i sht i skriftspr.) motsv. DÅLIG I 1; äfv. konkretare: fall af l. exempel på underhaltighet osv., ”uselhet”, ”elände”, skräp; ss. konkret äfv. i pl. Leopold 3: 413 (1816). Månne icke en ren och sann svenska .., i förening med god rytm, är önskvärdare än väl rimmade dåligheter och tillgjordheter? Wulff Petrarcab. 24 (1905). (föga br.) konkret om person. Lindfors (1815). Jag .. beslöt .. utnämna de största dåligheter jag kände till mina rådgifvare. Lundström Jörgenb. 54 (1889).
2) (föga br.) motsv. DÅLIG I 2. Dalin (1850; angifvet ss. föga br.).
3) (mindre br.) motsv. DÅLIG I 3; äfv. konkretare: moraliskt klandervärd handling, yttring af moralisk undermålighet osv.; ss. konkret äfv. i pl. KyrkohÅ 1910, s. 183 (i handl. fr. 1806). Themistocles .. satte (i sitt tal) ädelhet emot dålighet. Carlstedt Her. 3: 258 (1833). (folkl.) otyg, djäfvulskap. Skrinet (var) öfver-fullt med ormar och paddor och all den dålighet som till kan vara. SvFolks. 444 (1849). Han kunde äfven en mängd dåligheter .. såsom att få skärfgräs i grannens åker, sätta kor på sin (osv.). Strindberg Hems. 52 (1887).
II.
1) (†) motsv. DÅLIG II 1: lättja, overksamhet. Serenius (1734; under dead, v.). Det anses nästan såsom en väsendtelig del af .. (kvinnornas) upfostran, at inspirera dem ... En veklig dålighet, som hindrar deras krafter både at developpera sig och tillväxa. SP 1779, s. 449.
Spoiler title
Spoiler content