SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DÖDNING dø3dniŋ2, sbst.2, äfv. DÖDING dø3diŋ2, ngn gg, i sht i Norrl., starkt bygdemålsfärgadt, DÖING dø3iŋ2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
Etymologi
[sv. dial. döding, döing, dödning; afledn. af DÖD, adj.]
(nästan bl. folklor.) död man, gengångare; spöke. Tegnér BrefWingård 52 (1836). Det är för döingarnes eller de aflidnas skull, som man vid badning på jul-afton icke må utsläcka elden. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 176 (1864). Österling Idyll 25 (1917).
Ssgr: A: (mindre br.): DÖDNINGA-KOTA, -KULT, se B.
B: DÖDNINGS-FOLK. Det underjordiska dödningsfolket. KBWiklund i Ymer 1913, s. 100 (i fråga om lappska föreställningar). —
-HOLME. (dödings-) holme på hvilken lapparna provisoriskt begrafva sina döda, tills de under vintern kunna föra dem till sockenkyrkogården. TurÅ 1913, s. 266. —
-KOTA. (dödninga-) kota af död person. Det som nu rör sig hos .. (Gösta Berling) är bara dödningakotor. Lagerlöf Berl. 1: 21 (1891). —
-KNOTA. jfr -KOTA. Med en kula, gjuten kring ’dödningsknotor', kan allt otyg oskadliggöras. Johansson Varseln. 33 (1915). —
-KULT. (dödninga-) LoF 1875, s. 159. —
-SKALLE. dödskalle. Fröding Stänk 26 (1896). —
-SKEPP. (tillf.) Nagelfare, / dödnings-skeppet. Tegnér 3: 34 (1841).
Spoiler title
Spoiler content