SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DÖFSTUM dø3v~stum2, adj. -mme, -mma. adv. -T.
Etymologi
[efter t. taubstumm; klandradt i JournSvL 1799, s. 555]
som är både döf o. stum; som är stum på grund af döfhet; äfv. om person som varit både döf o. stum, men, med bibehållen döfhet, lärt sig tala; äfv. i substantivisk anv. Deleen Meyer Paris 2: 144 (1799). Nordforss (1805). Allt måste afhandlas och afgöras skrifteligen, liksom om menniskoslägtet blifvit döfstumt. Tegnér (WB) 5: 343 (1826). Hela antalet dövstumma i Sverge uppgick vid folkräkningen 1900 till 5299. Flodström SvFolk 129 (1918).
Ssgr: DÖFSTUM-, äfv. -STUMS-, ngn gg (nästan bl. i skriftspr.) -STUMME-ALFABET. —
-ANSTALT~02 l. ~20. —
-INSTITUT. AB 1869, nr 127, s. 3. —
-LÄRARE. —
-LÄRARINNA. —
-PASTOR. —
-PRÄST. prästman som är anställd för att utöfva religionsvård bland döfstumma. SFS 1905, nr 57, s. 1. —
-SKOLA. —
-SPRÅK. —
-UNDERVISNING~0020.
Afledn. DÖFSTUMHET30~2, äfv. 3~20, r. l. f. Hygiea 1842, s. 142. —
DÖFSTUMME, m. (†) person som är döfstum. Deleen Meyer Paris 2: 145, 147 (1799). —
DÖFSTUMMING, m.||(ig.) (hvard.) person som är döfstum. Cederschiöld Artist. 3 (1915).
Spoiler title
Spoiler content