SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1923  
DÖSIG, adj.
Etymologi
[jfr d. døsig (i bet. 1 o. 2); sannol. af nt. dösig, düsig (mnt. dusich) l. holl. duizig (båda i bet. 1); till roten i DUSA; jfr DVAS, DVASIG, DÖS, sbst.2]
(†)
1) dåraktig. Stiernhielm Ut. (1668; under dwasig).
2) [nytt lån från d.] (†) dåsig. (Kroglifvets) nuvarande dösiga trumpenhet. Atterbom Siare VI. 1: 71 (1852).
Spoiler title
Spoiler content