ECHAUFFERA e1ʃåfe4ra l. eʃ1-, l. -o-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. jfr ECHAUFFEMANG.
Etymologi
[liksom t. echauffieren av fr. échauffer, av é- (se EX-) o. chauffer, värma (jfr CHAUFFÖR)]
(i socialt högre ställda kretsars språk) upphetta, upphetsa; refl.: hetta upp sig, bliva varm; hetsa upp sig, bliva upphetsad l. ivrig l. häftig; numera nästan bl. i p. pf. om person: (på grund av stark värme l. häftig rörelse l. en sinnesrörelse av ett l. annat slag ss. iver l. upphetsning) varm o. röd i ansiktet. K. Stobæus(1732) hos Fürst Stobæus 56. Solfjäders veftande tillbaka holler utdunstningen, echauferar hufvudet och gör tyngd. Westerdahl Häls. 343(1764; uppl. 1768: uphettar). Det är dig verkeligen skadligt att så echauffera dig. Bremer Hem. 1: 258(1839; om upphettning gm dans). Ser jag échaufferad ut, så är det emedan jag har skäl. Hallström Erot. 77(1908).
