EFTERBILD äf3ter~bil2d, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av EFTER o. BILD, sbst.1; jfr d. efterbillede, ävensom holl. nabeeld, t. nachbild]
1) [till EFTER- 5 b o. BILD 1] (†) bild l. avtryck (som ngn lämnar kvar efter sig i en massa). Några små gropar synas (i stenen), dem de vilja uträkna för märken eller en afbild af .. martyrens döda kropp, såsom vore han här på stenen upplagd och hade lämnat en efterbild af sig i sjelfva stenen. Eneman Resa 2: 172 (1712).
2) [till EFTER- 5 b o. BILD 2; jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] fysiologisk opt. bild (kvarstående synintryck) som återger ett (starkt lysande l. belyst) föremål, då man, efter att stadigt hava betraktat det, vänder bort blicken l. sluter ögonen; äv. (i sht filos.) i utvidgad anv. om andra, en kort stund efter retningen kvardröjande sinnesintryck. Fock 1 Fys. 334 (1854). De efterbilder, som sensationerna kvarlemna, sedan deras omedelbara inverkan på sinnesorganerna upphört. J. J. Borelius i Nord. tidskr. 1879, s. 315. Man kan ej se (sol-)klotets egen form, men sluter man ögonen ger efterbilden konturen skarp och tydlig. K. E. Forsslund i Sv. turistfören. årsskr. 1911, s. 211.
3) [till EFTER- 5 b o. BILD 3] psykol. minnesbild som står kvar efter en åskådning. Medan vi betrakta ett föremål, t. ex. en landtlig utsigt, hafva vi deraf en åskådning, och ännu sedan vi upphört att betrakta det, kan för längre eller kortare tid en omedelbar efterbild af det sedda i vårt medvetande qvarstå. Rein Psyk. II. 1: 395 (1891).
