EFTERSITTA äf3ter~sit2a, v. -er, -satt, -sutto, -suttit. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.).
(knappast br. utom ss. vbalsbst.) sitta efter l. kvar (sedan andra avlägsnat sig); särsk. [jfr motsv. anv. i t.] om en i skolor stundom använd form av bestraffning bestående däri, att en försumlig lärjunge får stanna kvar (o. läsa sina läxor o. d.) efter lektionens (l. lektionernas) slut. Eftersittande bör ej brukas för ofta och ej åläggas många på en gång. Dahm Skolm. 147 (1846). För barn, som ega förmåga, men ej vilja, att lära sig en lexa, är eftersittning lämpligaste straffet. Därs. 168. — jfr SITTA EFTER.
