EFTERSMAK äf3ter~sma2k, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[till EFTER- 8; jfr d. eftersmag, eng. aftertaste, ävensom holl. nasmaak, t. nachgeschmack o. fr. arrièregoût]
smak som kvarstår efter förtärandet av ett ämne l. som framträder (först) sedan man förtärt det ifrågavarande ämnet (l. ngn stund hållit det i munnen); stundom pregnant om bitter l. besk l. överhuvud oangenäm, efter förtärandet framträdande bismak. En bitter, söt, äcklig eftersmak. Eftersmak av kryddor. Drycken har ingen eftersmak, är fri från (all) eftersmak. Sale Kocken 187 (1664). Den fina Canelen har .. en sötaktig smak .. utan någon eftersmak. C. P. Thunberg i VetAH 1780, s. 57. Vid vanlig värme har (guajak-) hartset en föga märkbar lukt och smak, men förorsakar en rifvande eftersmak i svalget. NF 6: 157 (1882). — särsk. bildl. Dhet sööta haar offta en swr efftersmaak. Grubb 91 (1665). Döden är en bitter ört, men (har) en sööt efftersmaak. Dens. 169. Lustarnas eftersmak (är) bitter. Kolmodin Dufv. 133 (1734). Det (är) dock angenämt att vid mina år ännu få en liten eftersmak af sitt Arkadien. Thomander Tank. o. löj. 75 (1827). Hvarje (i den svenska litteraturen) insmugglad norsk vändning gaf liksom en angenämt kittlande eftersmak af de salighetsrysningar man erfor inför Ibsens och Björnsons sceniska skapelser. G. Forssell i Bonniers månadsh. 1910, s. 100.
