EFTERSTÖT äf3ter~stø2t, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[till EFTER- 8; jfr holl. nastoot, t. nachstoss]
fäkt.
a) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (mindre br.) stöt som göres efter ett parerat anfall, svarsstöt, ripost; jfr EFTERHUGG slutet. Ledn. v. handter. af huggare 10 (1841). Ett lyckligt afböjdt anfall bör omedelbart besvaras med en stöt, riposte l. efterstöt. NF 5: 561 (1882).
b) om den andra stöten i ett dubbelangrepp (anfall med stöt o. därefter en ”liggande” stöt), upprepad stöt, ”remise”. Mot en fiende, om hvilken man vet, att han icke genast svarar med stöt efter lyckad afböjning (riposterar), har man skäl att försöka ett dubbelangrepp, d. v. s. ett anfall med efterstöt. Nyblæus Fäktl. 52 (1876).
