EFTERTID äf3ter~ti2d, r. l. f. (l. m.); best. -en; pl. (föga br.) -er.
Etymologi
[till EFTER- 8; jfr d. eftertid, ävensom holl. natijd, t. nachzeit]
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.; jfr äv. fr. postérité o. lat. posteritas] (numera mindre br.) tid som följer efter, senare l. tillkommande tid, framtid(en); äv. sammanfattande om de människor som leva i en senare tid l. i framtiden, eftervärld(en). Rydelius Förn. 159 (1721, 1737). Then som sjelf väl försöker sina anslag (dvs. uppslag, idéer), .. kan .. förnögd lemna Efter-tiden äran af theras verkställighet. Ruder Snilleval. Föret. 3 (1737). Eftertidens Philosopher. Björnståhl Resa 2: 172 (1774). Poesien .. var i allmänhet det första språk, hvarmed man talade til eftertiden. Möller Kyrkoh. 43 (1774). Dalin (1850; angivet ss. föga br.). (Sådana skalder som Bellman) öfverstiga synvidden af sin samtid och närmaste eftertid. Atterbom Siare VI. 1: 6 (1852). (Människans) tal går från bröst till bröst .., från ättman till ättling allt intill senaste eftertid. Sander i 3 SAH 4: 10 (1889). Samtidens och den närmaste eftertidens dom öfver mäster Olofs krönika blef ej mycket blidare (än Gustav Vasas). J. Sahlgren (1917) hos O. Petri 4: III*.
2) [jfr motsv. anv. i holl.] (föga br.) om ett senare skede av en viss tidsperiod. Visst är .. att diktningen i (rimmad) .. form tillhör latinets eftertid. SD(L) 1895, nr 213, s. 6.
