EFTERTONIG äf3ter~tω2nig, adj.; adv. -T.
(föga br.) språkv. som följer efter den stavelse som uppbär ordets huvudaccent; jfr EFTERTONISK. Litet hvar (torde) finna stort behag i den jämna romanska vokalismen, i synnerhet i de eftertoniga vokalerna i italienskan och spanskan. Vising Språkskönhet 43 (1897).
