publicerad: 1920
EGENTLIG ejän4tlig, i Sveal. äv. ejän3tlig2 (ege´ntlig l(äs) ejäntlig Weste, ejä`nntligg Dalin), adj. -are ((†) -ligst (superl.) Schroderus Osiander III. 1: 48 (1635)). adv., se EGENTLIGEN.
Ordformer
(eg(h)ent- G. I:s reg. 14: 233 (1542) osv. eigent- G. I:s reg. 29: 687 (1560). ägent- Stiernhielm Arch. Q 1 a (1644), Lallerstedt Slutk. 5 (1739). egänt- Hiärne Berghlychta 438 (1687). — -tlig(h) G. I:s reg. 14: 233 (1542) osv. -telig(h) Petreius Beskr. (1615; i titeln), Schartau Utk. t. pred. 1: 97 (1823). — -lig(h)it (n.) KOF 1: 41 (1571), LBÄ 7—8: 120 (1797). -liget (n.) Lind (1749))
Etymologi
[liksom d. egen(t)lig av mnt. eigentlīk, ēgentlīk, avl. av eigen, ēgen (se EGEN, adj.); jfr mnl. eigen(t)lijc, holl. eigen(t)-lijk, mht. eigenlīch, t. eigentlich; jfr äv. isl. eiginligr samt fsv. egheliker]
1) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnl., mht., ä. t. samt i fsv. o. isl.] (†) som ngn själv äger l. rår om l. har l. besitter, som tillhör ngn l. utgör en del av ngn l. ngt, egen (se EGEN, adj. 1). Genom wår frije egentlige och gode wilie. G. I:s reg. 14: 233 (1542). (Biskop Basilius) bekende, at Sonen war .. Fadrens egentlige och naturlige Foster. Schroderus Osiander 1: 374 (1635). (Tomterna) skola wara hwar och ens särskildta och egenteliga ägendom. Nordberg C. XII 2: 570 (i handl. fr. 1716). A. Sparrman i VetAH 1785, s. 41.
2) [jfr motsv. anv. i d., mnl. o. t.] (†) som ngn l. ngt har för sig själv l. som bildar l. utgör ngt för sig självt, specifik, speciell, särskild, självständig, ”för sig”, egen (se EGEN, adj. 4). Arvidi 14 (1651). (Vilket) skal i ett egenteligit Capitel wisas. Rudbeck Atl. 1: 703 (1679). Gif åt den unga .. / Icke den gamlas rôl .. / Utan med hvarje ålder förbind dess egentliga lynne. Adlerbeth Hor. Sat. 168 (1814). — särsk. [jfr motsv. anv. i ä. t. samt i isl.] i uttr. egentligt namn, egennamn, nomen proprium. Arvidi 22 (1651). Rudbeck Atl. 4: 37 (1702).
3) [jfr motsv. anv. i mht. samt i fsv. o. isl.] (numera föga br.; se dock nedan) utmärkande, egendomlig, karakteristisk, kännetecknande, egen (för ngn l. ngt). Liuga, är allena dieffwulenom egentelligit och icke menniskiom. Bullernæsius Lögn. 232 (1619). Den goda Ton, som är så egentlig för Hufvudstadens Scribenter. Kellgren 3: 197 (1792). Belys ej blott hvad konsten är egentligt, / Men ock hvad sjelfva lifvet har väsentligt. C. V. A. Strandberg 1: 279 (1866). — särsk. (fullt br.) fys.
a) [jfr d. egenvægt, t. eigengewicht] i uttr. egentlig vikt, förr äv. egentlig tyngd, (tal som angiver) förhållandet mellan den absoluta vikten av en fast l. flytande kropp o. av en lika stor volym rent vatten vid en temperatur av + 4 grader Celsius, l. mellan vikten av en gasformig kropp o. av en lika stor volym atmosfärisk luft vid samma tryck o. temperatur, specifik vikt. Fasta Kroppars .. Specifica eller egenteliga Tyngd. Triewald Förel. 2: 125 (1729, 1736). Röd granat från Grönland (har) i naturligt tillstånd .. egentliga vigten 3,90. Svenonius Stenr. 32 (1888).
b) i uttr. egentligt värme, (tal som angiver) den värmemängd som fordras för att med 1 grad Celsius höja temperaturen hos 1 gram av ett visst ämne, specifikt värme. Berzelius Årsber. t. VetA 1821, s. 35. Moll Fys. 2: 49 (1898).
4) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] huvudsaklig, väsentlig, främst, förnämst, förnämligast, som i första hand kommer i betraktande. Den egentliga orsaken till nederlaget. Det egentliga syftet med framställningen. Hans egentliga ärende var att låna pängar. Wårs Herres retta och egentliga embete, nemliga, at han allena är then rette Heerden. L. Petri 2 Post. 44 a (1555). Arvidi 214 (1651). (Blåssälens) egentliga stamhåll är norra Polarhafvet. Nilsson Fauna 1: 315 (1847). Ryssland (framställes) såsom Sveriges egentlige fiende. Odhner G. III 1: 298 (1885). Sitt egentliga .. område har normalprosan i rent saklig framställning. Cederschiöld Skriftspr. 320 (1897).
5) [jfr motsv. anv. i ä. holl. o. mht.] rätt, riktig, passande, lämplig, noggrann, precis, bestämd, exakt, adekvat, träffande; numera nästan bl. om uttryck o. d. (motsatt: oegentlig). Ändoch vij haffve .. (om beskickningen till England) låttedh värff(ve) hoos K. M:tt, så haffve vij ännu inge eigentlige svar ther uppå bekommett. G. I:s reg. 29: 687 (1560). Apostlarna tala klarligen, och medh egentligh ord om Gudz vppenbarade rådh. Baazius Upp. M 7 b (1629). Han hade tidigt vänt sig at .. välja det lifligaste och egentligaste uttryck. J. Stenhammar i LBÄ 14—15: 61 (1798). (Tizians) kolorit är öfverallt så sann, lefvande och egentlig. Beskow Vandr. 2: 37 (1820, 1834). Wirsén i 3 SAH 2: 244 (1887).
6) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] som fullt motsvarar l. gör skäl för sitt namn, värklig, ”riktig”, sann, äkta; motsatt: oegentlig; ofta, tillsammans med nekande uttr. o. med svag betoning, i ngt förbleknad bet.: nämnvärd, att tala om, ”vidare”. Egentliga Finland. Det egentliga Grekland (i motsats till de grekiska kolonierna). Egentlig(a) folkskola(n) (i motsats till högre folkskola(n)). Egentliga jordartmetaller. Egentligt subjekt. Egentlig relativsats (i motsats till allmän relativsats). Egentliga sälar (i motsats till öronsälar). Föregifwer någen, at vthi Messan icke offras Gudhi itt sanskylligt och egentligit Offer. Schroderus Osiander III. 2: 123 (1635). Kättia war hennes egentlige namn. Stiernhielm Herc. 29 (1658, 1668). Egentligt umgänge hade jag endast med Brinkman och Franzén. Tegnér 5: 313 (1823). Hararna kunna delas i egentliga Harar .. och Kaniner. Nilsson Fauna 1: 428 (1847). Egentliga excesser af något slag hade han aldrig begått. Åkerhielm De gamlas roman 39 (1907). — särsk.
a) mat. i uttr. egentligt bråk, äkta bråk, bråktal i vilket täljaren är mindre än nämnaren. Zweigbergk Räkn. 29 (1839). NF 2: 1239 (1878).
b) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] i uttr. egentlig betydelse l. bemärkelse l. mening o. d.: bokstavlig, ursprunglig (motsatt: bildlig, härledd, symbolisk osv.). Schroderus Comenius 751 (1639). Texten skal .. förklaras, efter thes egentelige Mening. Kyrkol. 2: 2 (1686). Man (har) misstagit sig på flere ords egenteliga betydelse. Höpken 1: 425 (1772). Hvad synd i egentligaste mening är, känner man blott genom uppenbarelse. Rudin Kierkegaard 192 (1880).
Ssg (till 6): EGENTLIGT-VIS. (knappast br.) i själva värket, egentligen. Egentligtvis det långa qvädet utgör / Ett helt af qväden. Atterbom LÖ 2: 240 (1827).
Spoiler title
Spoiler content