EHURUDAN ehɯ1rɯda4n, ngn gg -dan4, l. ehɯ3rɯ~da2n, ngn gg ~dan2, äv. -rud- (ehu`rudan Weste, ehùrudann Dalin), pron. adj.
Etymologi
[av E-, pref.1, o. HURUDAN; jfr ä. d. ihvordan; jfr äv. lat. qualiscunque]
(numera föga br.) till E-, pref.1 4 a; inledande en allmän relativsats, stundom följt, vanl. ej omedelbart, av ett eg. pleonastiskt än, förr äv. av dock, då, helst, ock l. också (se anm. till E-, pref.1 8): hurudan än. Ehurudan konung Magnus warit haffuer wille doch biscop Heming heller haffua honom än thet Tydska regimentet. O. Petri Kr. 142 (c. 1540). Birger Jerl giorde .. (något) som icke mykit förswarlighit är, emoot the Folkungar, ää hurudana the doch woro. Därs. 155. Synder, ehurudana the hälst wore. Schroderus Osiander 1: 427 (1635). Quiriter, .. (jag) önskar .. att se Eder lyckliga, ehurudant ock edert tänkesätt emot mig må blifva. Kolmodin Liv. 1: 447 (1831). Sätherberg Blomsterk. 84 (1879). — särsk. (†) framför enskild satsdel. En förstling af mine, ehurudane, studier. Växiö domk. akt. 1712, nr 171.
