[jfr t. eklektisch, eng. eclectic, fr. éclectique, av gr. ἐκλεκτικός, eg.: som utväljer, eklektiker, bildat till ἐκλέγειν, utvälja]
som tillgodogör sig på skilda håll framställda synpunkter, tankegångar o. d.; i sht: som (i avsaknad av egentlig originalitet) väsentligen bl. väljer (bland förefintliga uppfattningar, förebilder o. d.); som företrädesvis består av l. rör sig med från skilda håll lånade materialier. Eklektisk metod, konst, poesi. En tvungen philosophie är ingen philosophie. En frj och eclectisk är vel then betsta, när hon håller måtton. Rydelius Förn. 260(1721, 1737). Vårt tidehvarf, som ofta berömmer sig af sin originalitet och sjelfständighet, är i sjelfva verket snarare hvad man kallar eklektiskt. Odhner i 3 SAH 1: 6(1886). Nittonde århundradets i öfvervägande grad eklektiska stilbildningsrörelse. Hahr Arkitekt. hist. 460(1902).
