EKLIPTIKA eklip4tika l. 0302, stundom äk- (ekli`ppticka Dalin), r. l. f.; best. -an. Anm. I ä. tid användes ordet äv. med lat. böjning. Rålamb 4: 51(1690). Swedenborg Opera de reb. nat. 3: 320(1718).
Etymologi
[av nylat. ecliptica, eg. fem. av eclipticus, av gr. ἐκλειπτικός, adj. till ἒκλειψις (se EKLIPS); nylat. ecliptica torde vara elliptiskt för linea ecliptica, ’förmörkelselinje', benämning given åt den skenbara solbanan med anledning av att sol- l. månförmörkelse inträffar bl. då månen befinner sig i l. i närheten av ekliptikans plan]
astr. storcirkel i den skenbara himmelssfären som, begränsande det plan vari jorden befinner sig under sin rörelse omkring solen, utgör den bana solen beskriver under sin skenbara vandring gm djurkretsen; äv. benämning på det nyss nämnda planet i himmelssfären samt på jordens bana omkring solen; sol- l. jordbana; nästan bl. i best. form. Eclipticans Pol. Rålamb 4: 3(1690). Ekliptikan .. skär eqvatorn .. i två hvarandra diametralt motsatta punkter .., hvilka man benämner dagjemningspunkter (eqvinoctier). Lindhagen Astr. 261(1860). Ekliptikans lutning är vinkeln mellan eqvatorns och ekliptikans planer. Dunér Astr. 18(1899).
Anm. Ss. adj. till d. o. användes ekliptisk. Schulthess(1885). Auerbach(1908). Ett annat till d. o. bildat adj. är ekliptikal- [jfr t. ekliptikal- o. eng. ecliptical], som bl. förekommer ss. första led i ssgr, t. ex. ekliptikal-stjärnkarta, stjärnkarta över den himmelszon som befinner sig omkring den skenbara solbanan. K. Bohlin i VetAÅrsb. 1905, s. 181.
