EKLIPS eklip4s, stundom äk-, r. (m. Dalin(1850), Wenström o. Jeurling(1891)); best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes, med lat. böjning, de rent lat. formerna ec(c)lipsis o. ec(c)lypsis. B. Olavi 100 b(1578). Swedberg Schibb. 267(1716).
Etymologi
[jfr t. eklipse, eng. eclipse, fr. éclipse, av lat. eclipsis, mlat. eclypsis, av gr. ἒκλειψις, vbalsbst. till ἐκλείπειν, upphöra; svimma (Hippokrates; om himlakropp: förmörkas)]
(numera mindre br.)
1) astr. förmörkelse (av en himlakropp). (De naturkunniga) anse at scintillation (dvs. tindrande) är en stjernas hastiga eclipse af dunsternas partiklar, som skiftevis skymma och blotta henne. E. Wäsström i VetAH 1803, s. 171.2 NF(1907).
2) med. kort avbrott i hjärnvärksamheten l. andningsprocessen; vanmakt, svimning. Gynther Conv.-handlex.(1846). Denna distraktion, lucka, eller eklips i medvetandet (som kan förekomma vid psykisk trötthet) räcker blott bråkdelen af en sekund. Gadelius Om minnesvillor 7(1901).
