EKSEM äkse4m, äv. -ä4m, äv. ek-, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t. ekzem(a), eng. eczema, fr. eczéma, eczème; av gr. ἒκζεμα, utslag; jfr ἐκζεῖν, uppkoka, av ἐκ (se EX-) o. ζεῖν, sjuda (jfr JÄSA)]
ett slags hudinflammation av växlande utseende, i allm. karakteriserad av hudens uppsvällning l. av små röda, vatten- l. varfyllda, slutligen söndersprickande blåsor; i icke fackmässigt spr. äv. om andra hudutslag av olika natur. Torrt, vätskande eksem. Hygiea 1843, s. 109. Klådan och andra hudaffektioner, som framkallas af eczemet. Därs. 1866, s. 313. Vissa delar (av kroppen) blifva särskildt lätt säte för eksem, såsom hufvudet, ansiktet och händerna, stolgången och könsdelarna. 2 NF (1907). — jfr ANSIKTS-, HAND-, YRKES-EKSEM.
