SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
ELEGI e1legi4, äv. el1-, l. -ʃi4 (Adlerbeth FörslSAOB (1788), Lyttkens o. Wulff Utt. (1889), Östergren (1919)), ngn gg -ji4 (Linder Regl. 43 (1886; jämte -gi4 o. -ʃi4), Lundell (1893; jämte -gi4)), r. (f. Weste, Lundell); best. -en, äv. -n; pl. -er. Anm. Med lat. form förekommer ordet hos Spegel GV 5 (1685) o. Swedberg Schibb. 267 (1716).
Etymologi
[jfr t. elegie, eng. elegy, fr. élégie, av lat. elegia, av gr. ἐλεγεία (ὠδή), av ἒλεγος, elegi, av ovisst, möjl. asiatiskt ursprung]
1) i fråga om klassisk diktning l. om modern efterbildning av denna: dikt (av skiftande, mer l. mindre patetiskt, ofta klagande l. erotiskt innehåll) avfattad på elegiska distiker. Arvidi 15 (1651). Callimachus .. var i synnerhet lyckeliger at skrifva Elegier. Wennerdahl 124 (1748). Petrarcas Kröning (av Atterbom), en elegi — i antik mening. SvLitT 1821, sp. 246. Den erotiska elegien. Risberg Propertius Cynthia VIII (1905). De fyra elegierna Angelika (av B. E. Malmström). (Schück o.) Warburg 2 LittH IV. 2: 86 (1916); jfr 2. — jfr KÄRLEKS-ELEGI.
2) lyrisk dikt som (utan att vara bunden vid ngt bestämt versslag) ger ett subjektivt uttryck åt en känsla av med längtan l. åtrå (i sht efter ngt förlorat) förbundet vemod l. svårmod; jfr KLAGOSÅNG l. SORGESÅNG. I Hebræiska Bibeln förekomma rätt många Poëmer, såsom Davids Psalmer .. och Jeremiæ Elégie. Thorberg Österl. spr. 34 (1785); jfr nedan. Elegi vid en brors död. Tegnér (WB) 1: 30 (1802; titel). Elegier. Ekelund (1903; boktitel). — särsk. mer l. mindre bildl.: klagosång, klagan. Romerska historien är antingen en panegyrik öfver Roms dygd och makt, eller en elegi öfver dess fall. Geijer I. 8: 25 (1811). Men hur du också log i epigrammet, / Ditt väsens grundton var en elegi. Snoilsky 4: 270 (1887; om skalden Edv. Bäckström).
Ssg: (2 slutet) ELEGI-CITTRA. altcittra. Priskur. fr. B. Dahlgrens AB 1895, s. 11.
Avledn.: ELEGAISK, adj. (†) elegisk. Polyfem II. 33: 2 (1810). SvLitT 1820, sp. 68. —
ELEGIAKISK, adj. (†) elegisk. Molander Förespel 59 (1753). —
ELEGIASK, adj. (†) elegisk. Wennerdahl 492, 579 (1748). —
ELEGIK -gi4k, r. [jfr TRAGIK m. fl.] (mindre br.) elegisk (se d. o. 2 slutet) (känslo)stämning, vemod, svårmod. Den djupa Elegik, som ligger till grund för .. (Bellmans) parodiska skapelser. Hammarsköld Sv. vitt. 2: 34 (1819). Det finska landskapets levande elegik. Topelius' hundraårsminne 14 (1918). —
ELEGIKER -e4giker l. —302, m.||ig.
1) elegiförfattare. Schück VLittH 1: 254 (1899). 2 NF 18: 1477 (1913).
2) i bildl. o. utvidgad anv.: person som är l. som i sina värk framträder som elegiskt (se d. o. 2 slutet) lagd. Den store elegikern från renässansen, (målaren) Poussin. Levertin Gest. 298 (1903). —
ELEGISK, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content