SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ENS en4s, stundom (i sydligaste Sv. vanligen) e4ns, ngn gg (i sht i Mälarlandskapen) än4s (ĕ Weste, enns Dalin), adv.1
Ordformer
(ee- Rom. 15: 20 (NT 1526), Columbus Ordesk. 65 (1678). e- GR 4: 404 (1527) osv. enst Wexionius Sinn. 1: 3 a (1680, 1684))
Etymologi
[fsv. ens; jfr ä. d. ens, isl. eins, mnt. ēn(e)s, holl. eens, ä. t. ein(e)s, t. einst, eng. once; ordet är en adverbiellt använd gen.-form av EN, räkn. enst är lånat från den t. formen einst (med yngre t)]
en gång.
1) [jfr EN, räkn. I] (†) en gång (motsatt: två l. flera gånger l. ingen gång). Ett skifte, una vice .. en resa. Eens. Columbus Ordesk. 16 (1678; bland talspråksord som borde upptagas i skriftspr.).
2) [jfr EN, räkn. VI] (†) en gång, vid ett visst, ej närmare angivet tillfälle i förfluten l. tillkommande tid. Lind (1738). Möller (1745).
a) om redan inträffad händelse. Edra ens giorde bewillningar och löfften. Gustaf II Adolf 198 (1617). Tessin Skr. 13 (1757).
b) om ännu ej inträffad händelse; ofta emfatiskt i fråga om ngt som bör l. bort l. väntas inträffa, närmande sig till bet.: äntligen. (Riksrådet har övervägt huru) vij ens måtte bliffua vtåff medt thet dagliga kraff (på betalning) vij höre åff tyske städerne. GR 5: 143 (1528). Giff .. / At iagh enst qwäda må medh Frögd och Fägna stoor, / Ulrica, Himmel tack! är dubbelt Rijkzens Moor. Wexionius Sinn. 1: 3 a (1680, 1684). — särsk. [jfr fsv. o. ä. d. for ens, isl. fyrir eins, fsv. (alt) um ens, ä. t. um eins] i uttr. för ens, om ens o. med ens, äntligen, nödvändigt, till varje pris, likväl, trots allt. Om edher nade vil för ens haffue thee oxer. GR 4: 404 (1527). Gudh .. wil om eens, at hans befalningar, skola håldna warda. L. Petri Mandr. E 5 a (1562). Ståån I (dvs. några prästkandidater) vidh Edher Resolution, att medh eens komma i dhet Andeligha Ståndet, så (osv.). Swedberg Gr. 93 (1722). (Sv.) Med ens .. (eng.) at any rate. Deleen (1829).
3) [jfr EN, räkn. VII; jfr motsv. anv. av holl. in eens, op eens, t. auf eins, mit eins, eng. at once] i uttr. med ens, med en enda gång, på en gång; hastigt, plötsligt; omedelbart, med (det)samma, genast; jfr med ett under EN, räkn. VII f. Det blev tyst med ens. Han blev nykter med ens. Serenius Hhhh 4 b (1757). Styrkan med ens honom (dvs. jätten Finn) felar. Tegnér (WB) 5: 167 (c. 1825). De nästan med ens löfvade träden (om våren). Geijer II. 1: 34 (1825).
4) (utom i Finl. numera föga br.) i uttr. med ens, förr ngn gg äv. allt för ens: i ett, oavbrutet, i sträck, alltjämt; jfr (allt) med ett o. allt för ett under EN, räkn. IX 1 e. (Hon behöll henne) en rund tijdh igenom hoos sigh .., alt för eens henne såsom sitt eget Barn tracterandes. Gallius Kirstin Gyllenstierna E 1 a (1645). Hon .. kunde .. ända till sex månader med ens undvara fast mat. FinBiogrHb 1252 (1903). Anm. I Finl. användes med ens, oftast föregånget av allt, äv. i bet.: upprepade gånger, ideligen, tidt och ofta, allt emellanåt; jfr Bergroth Finlandssv. 290. Det (knarrade) allt med ens .. i grinden. Landsm. VII. 9: 11 (1890).
5) [jfr motsv. anv. av eng. at once] (numera nästan bl. i Finl., föga br.) i uttr. med ens, på samma gång, samtidigt; jfr med ett under EN, räkn. IX 4 c. Nu hörer mine herrer och tienere medh eens! Holof. 40 (c. 1580; knappast till 3). Sjukstugor, för ett större antal sjukes vårdande med ens. Ilmoni Sjukd. 1: 40 (1846). Lyttkens o. Wulff 1 Ljudl. IV (1885).
6) [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. ä. t. Anv. utgår från bet.: (icke) en enda gång (långt mindre flera); jfr t. ex. språkprovet fr. 1526] nästan bl. (jfr dock anm. 2:o nedan) i (för tanken) nekande uttryck, för att angiva att (t. o. m. det ringa mått av) förväntningar l. förhoppningar l. anspråk osv. i visst avseende som man kunde anse sig ha skäl l. rätt att hysa icke uppfyllts l. uppfyllas: (icke) en gång, (icke) så mycket som; bara. Han knappast ens tittade på papperet, innan han skrev under. Icke ens Strindberg har lyckats göra detta händelseförlopp sannolikt. Här på platsen finns det inte ens biograf. Att du ens kan fråga det! Få om ens någon kände hans tankar. Har du ens tittat på läxan i dag? Iach haffuer predicat euangelium ther Christus icke eens hadhe warit nemder. Rom. 15: 20 (NT 1526). Tvingar man åkren för länge med säd, bär han sedermera icke ens gräs. Linné Sk. 224 (1751). Min kärlek kan jag icke offra dig, / vill det ej ens. Tegnér (WB) 5: 50 (1825). Vi känna icke ens vårt eget modersmål till hälften. Rudin Ord t. ungd. 3: 166 (1903). — särsk. (†) med negationen ställd efter ens. Den högsta stjerna är .. så vida aflägsen, at den ens icke skönjes. Lantingshausen Young 1: 164 (1787). Qvanten Dikt. 148 (1880).
Anm. till 6. 1:o. Ens står numera alltid omedelbart intill den satsdel det syftar på, före l. efter densamma. Den senare placeringen är ngt mer emfatisk o. förekommer i sht i talspr. o. i poesi. Inte ens på skämt l. inte på skämt ens bör man säga så. 2:o. Kravet att tankegången skall vara nekande i den sats i vilken ens användes kan fattas mer l. mindre strängt. Oriktig anses av många anv. i s. k. irreala konditionalsatser, där den dock ej är alltför ovanlig, t. ex.: Om han ens hade haft vett att skämmas, så hade det väl gått an. Ännu friare anv. förekommer stundom, numera särsk. [beroende på inflytande från fin. edes, som bet. både ’åtminstone' o. ’ens'] hos vissa finländska förf., hos vilka man stundom måste översätta ordet med: åtminstone. Såsom litteratörer, eller ens såsom läsare af böcker, äro Svenskarne temligen ömklige. C. J. L. Almqvist i Skandia 3: 64 (1834). Det var ej någon lysande boning, men i ett sådant väder var det bra nog att hafva ens så mycket. Hertzberg Päivärinta Bild. 2: 11 (1884).
Spoiler title
Spoiler content