SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ENSARTAD e3ns~a2rtad, stundom en3s~, ngn gg 4~10, ngn gg ENARTAD e3n~ l. e4n~, p. adj.; adv. -AT.
Ordformer
(en- Ehrenheim Phys. 1: 38 (1822), GHT 1898, nr 67, s. 1. ens- Lysander Tre föredr. 38 (1855) osv. ense- Hahr ArkitH 237, 416 (1902))
Etymologi
[väsentl. efter d. ensarted; jfr t. einartig; jfr ARTA V 1 c]
1) till hela sin utsträckning l. i alla sina delar densamme l. lika (i fråga om beskaffenhet o. d.); homogen. Materia var (enl. antik o. nyromantisk metafysik) det allmänna en-artade urämnet. Ehrenheim Phys. 1: 38 (1822; återgivande gr. μονοειδής). Sortrent eller hvad man kallar ”ensartadt” (korn). TLandtm. 1892, s. 455. Lanterna, så inrättad .., att den visar ett klart, ensartadt och oafbrutet ljus. SFS 1900, nr 96, s. 3. — särsk. med klandrande bibet., närmande sig bet.: enformig. NordT 1892, s. 689. (J. E. Centerwall) blef ett af de sista färgrikare inslagen i Andra kammarens rätt ensartade väf. VL 1908, nr 180, s. 2.
2) till sin natur överensstämmande (med ngt annat), likartad (med ngt); ofta i förb. ensartad med. Den ande, som synes uppfylla himlakropparna och röra sig i den döda stenmassan .., var ensartad med menniskoanden. Lysander Tre föredr. 38 (1855). § 22 N(orges) G(rundlov) (sammanför) ”gesandter og konsuler” med hvarandra. Deras hopfogande i en grupp utvisar deras ensartade karakter. SvTidskr. 1893, s. 130.
Avledn.: ENSARTADHET, r. l. f. (föga br.) Nilsson Prim. rel. 3 (1911).
ENSARTENHET, r. l. f. (föga br.) SLorS 12: 22 (1896).
Spoiler title