ENSTÖRING e3n~stø2riŋ l. -stœ2r-, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr fsv. enstöþings dagher, ensam helgdag utan förhelg, nor. enstøding, enstöring; av ett adj. motsv. isl. einstæðr, ensamstående, av einn (se EN, räkn.) o. pret.-stammen i standa (se STÅNDA). Formen -stör- beror möjl. på anslutning till STÖR, stav m. m. (jfr ENSTAKA : STAKE). Ordet föreligger för övr. i sv. o. nor. dial. i en mängd, delvis oförklarade former, se Rietz, Aasen o. Ross. Flera olika bildningar torde ha sammanflutit, varjämte folketymologiska omtydningar sannol. spelat in. Jfr ENSTÖRIG]
a) person (stundom äv. djur) som älskar att leva i ensamhet; osällskaplig, skygg, inbunden person; förr äv.: eremit; särsk. jäg. om djur som lever ensamt, icke i flock. Leva som en enstöring. En skygg, butter enstöring. Verelius 57 (1681). Den trägne enstöringen (dvs. Tegnér) fick ej på sin kammare vara i ro. Böttiger 6: 324 (1847). Enstöding. Gammal varg, som lefver ensam, utan sällskap af andra vargar. Hahr HbJäg. 547 (1866). — särsk. (†) ogift person, ungkarl. Möller (1790). Berndtsson (1880).
b) (†) egendomlig, egen, excentrisk person. Möller (1790). Menniskor .. som lägga .. vigt deri, att i obetydliga fall i sitt uppförande skillja sig ifrån andra .. kallar man enstödingar. Rademine Knigge 1: 148 (1804). ÖoL (1852).
Ssgr (till a): ENSTÖRINGS-AKTIG. —
-LIV. —
-LYNNE. —
-NATUR. Han har alltid varit en utpräglad enstöringsnatur.
