publicerad: 1922
ENSTAKA e3n~sta2ka, adj. oböjl.; adv. =; förr äv. ENSTAKAD, adj.; n. o. adv. -at.
Ordformer
(-ka Verelius osv. -kad Triewald Förel. 1: 55 (1728, 1735), Unge Minnen 19 (1835). -kat Bureus (: en eenstakat gård). -ke Svart. -stack- KKD 3: 199 (c. 1710), VDAkt. 1749, nr 161)
Etymologi
[fsv. enstaka, motsv. nor. dial. o. isl. einstaka; ssg till EN, räkn.; senare ssgsleden är sannol. sbst. STAKE; se för övr. Hellquist. Formen -kad torde hava uppkommit gm anslutning till p. adj. på -ad]
1) (†) = ENSAM 4 (jfr särsk. ENSAM 4 slutet). Svart Ähr. 72 (1560). Ther war eij något diur som icke hade Maka, / Men han, som Herre war, gick ogift och enstaka. Spegel Öp. par. 59 (1705). Mannenom är ej godt, sade Herren, at enstaka lefva. Nicander Kon.-styr. 3 (1760). jfr: (Ett) enstaka ungkarlslif. Biogr. lex. 12: 123 (1846).
2) som icke ingår i l. med ngt annat bildar en grupp l. ett helt av nära varandra befintliga föremål av samma slag, ensam (se d. o. 6); äv.: som ligger avsides, enslig (se d. o. 3); numera (jfr dock a) föga br. annat än ngn gg i förb. med verb, ss. adv. l. predikatsfyllnad. Enstaka Klippa, (lat.) Petra solitaria. Verelius 57 (1681). Berg finnas väl understundom enstakade mitt på flaka fältet. Bergman Jordkl. 70 (1766). (Vandrare) som anländt från sina enstaka hem i vildmarken. Rydberg Sing. 109 (1857, 1865). (Perubalsam-)Träden växa enstaka eller gruppvis i täta skogen. NF 12: 1129 (1888). — särsk.
a) (fullt br. i historisk framställning) i uttr. enstaka gård l. hemman o. d., motsatt: (gård osv. liggande i en) by. Bureus Suml. 58 (c. 1600). Till salu finnes Wäckärä enstaka Skattehemman om ett halft Mantal. ÅboT 1818, nr 3, Bih. s. 1. Wilskman Släktb. 1: 121 (1912).
b) (†) motsatt: fler- l. mångfaldig. Enstakade färgor (i klädedräkten) visa mera stor Smak och stor snygghet än det randiga. C. A. Ehrensvärd Brev 2: 20 (1795).
3) (numera knappast br.) som bor avskild från andra, ensamboende, avsidesboende. Tessin Bref 2: 324 (1755). Den vilda enstaka skogsmannen. Leopold 5: 45 (1801). Kyrkan är en välgörande föreningspunkt för de kringströdda och enstaka nybyggarne. Læstadius 1 Journ. 9 (1831); jfr 4.
4) som saknar motsvarighet l. har bl. få motsvarigheter, ensamstående, fristående; vanl. (i sht i pl.): som (bl.) förekommer en här o. en där, en då o. en då, sparsamt kringströdd, sporadisk, en och annan. I ett (ngt) enstaka fall. Möller 2: 1511 (1785). Det förstås af sig sjelft, att .. (polackerna) måste duka under, då ingen mensklig hjelp är att förvänta för de enstaka heroerna. Tegnér 6: 162 (1831). En eller annan enstaka planta. Arrhenius Sockerb. 21 (1868). Från en stor båt ljöd sång, först enstaka stämmor, så präktiga körer. GHT 1895, nr 140 B, s. 1. En enstaka fristående händelse. Wulff Fr. hist. temp. 10 (1900). — särsk.
a) i uttr. stå enstaka, vara utan motsvarighet l. motstycke. Beskow Minnesb. 1: 92 (1854, 1860). (Riksmötes-)Kallelsen 1359 står enstaka under 1300-talet. Hildebrand Statsförf. 180 (1896).
b) (föga br.) enastående. Ett Tidehvarf som Mediceernas med sin alldeles enstaka konstnärsenthusiasme. Tegnér (WB) 4: 344 (1823). SDS 1905, nr 42, s. 2.
c) (numera knappast br.) som är l. utföres utan inre (organiskt, nödvändigt) sammanhang med annat; stundom: som saknar system, osammanhängande. VetAH 1802, s. 184. Ingen ting i menskligheten är enstaka, mensklig odling är en fortgående kedja. Tegnér (WB) 4: 111 (1824). En lös hopställning af enstaka underligheter. Melin Jesu lefv. 1: 77 (1842). Claëson 2: 160 (c. 1858).
5) enskild (se d. o. 6), särskild. Biberg 1: 326 (c. 1820). I hvarje enstaka fall. EkonS 1: 226 (1891). De enstaka instrumenten fingo i hans (dvs. Haydns) kvartetter och symfonier en ökad själfständighet. Valentin Musikh. 2: 74 (1901). Framåtskridandet är och förblir alltid den enstaka kämpande människans sak. Bjerre Själsläkekonst 21 (1914). — särsk. (†) i uttr. enstakade ting, individuella föremål, individua. Triewald Förel. 1: 55 (1728, 1735). Hof Skrifs. 18 (1753).
6) (†) som ngn (ngt) har utan gemenskap med andra l. ett helt som han (det) tillhör; egen, privat, enskild (se d. o. 1). Kalm Resa 1: 278 (1753). Den episka hjelten får ej forma sin egen enstaka verld, han är verktyg för en högre verldsstyrelse. Böttiger 4: 99 (1847, 1869). Kræmer Enstafv. ord 7 (1882).
Spoiler title
Spoiler content